”..jag är inte bara tandläkare, jag är mamma också”
Jag är inte bara konnässör av tv-spel, utan även tvåbarnsfar (snart tre), heltidsarbetande samt halvtidsstuderande. Dygnet har bara 24 timmar och trots alla dagliga måsten så prioriterar jag mitt spelande och försöker ge de så många timmar som möjligt. Och i denna aldrig sinande ström av nya titlar man vill spela så räcker helt enkelt inte tiden till, speciellt inte för att spela spel som inte underhåller mig. Även om det är spel som man borde spela, enligt kritiker och vänner.
I vintras läste jag Dmitry Glukhovsky roman om ett postapokalyptiskt Moskva, Metro 2033. Boken var gripande som få och höll mig på helspänn ända fram till sista sidan. Den hopplösa stämningen, det breda karaktärsgalleriet och de många olika extrema fraktionerna som bildas i en anarki – tillsammans bildar de en av de mest minnesvärda böcker jag har läst.
Började spela adaptionen av romanen häromdagen, och efter cirka 5 timmar är jag redo att lägga spelet på hyllan. Jag vill verkligen tycka om spelet lika mycket som boken, men det gör jag helt enkelt inte.
Är det för det krångliga kontrollschemat som kräver tre knapptryckningar för att visa mina uppdrag, den horribla ljudmixen, värdelösa dubbningen eller den tama vapenkänslan? Kanske hade jag orimligt höga förväntningar på adaptionen från bok till spel? Oavsett vad problemet ligger, så har jag inte särskilt roligt när jag spelar spelet, jag njuter inte av stunden och det känns bra när jag trycker på off-knappen.
Ändå är jag lite smått tveksam, jag kanske borde tvinga mig igenom ett par timmar till i Moskvas mörka tunnlar? Spendera ett par tråkiga timmar i bleka avbilder från romanens målande beskrivningar?
Eller ska jag stoppa in Modern Warfare 3 i konsolen, dominera ett par banor och faktiskt ha en rolig spelstund? Livet är för kort för tråkiga spel. Så enkelt är det.
Carpe diem tänker jag, och sätter ett headshot på 200meter på banan Liberation.
Vänta nu. Jag fattar inte slutklämmen. Skulle inte livet vara för kort för tråkiga spel, och ändå sitter du där med Modern Warfare 3?
Does not compute.
Jag har bestämt för mig att man kan stänga av dubbningen in Metro 2033 och bara köra med undertexter.
Det är iofs möjligt att det bara var på PC-versionen.
Jag gjorde det i samma ordning, boken först och spelet sen. Jag tyckte iofs att spelet ändå var rätt bra (PC), men att det var för mkt som inte stämde med boken. Det slutade med att jag fick se det som en historia ”based on” boken…
Joakim: Haters gonna hate :D,jag tillhör den skaran som håller MW2/MW3 mycket högt.
Peter Ek: Visst kan man stänga av dubbingen och köra med originalspråk på Xbox360-versionen med, problemet blev då att det vara bara huvudpersonernas dialog som översattes. Vilket resulterar i att alla NPC:ers dialog blir för mig obegriplig – vilket är synd eftersom jag vill insupa atmosfären och världens invånare på mesta möjliga vis.
Pär: Jo, det är väl så man får se det.
Tycker jag borde lärt mig något när jag läste Den Gudomliga Komedin och sedan spelade Dantes Inferno… *facepalm*
Metro 2033 är den sämsta bok jag någonsin har läst, men jag tyckte att spelet var helt okej. Redan när jag läste boken tänkte jag att den skulle passa betydligt bättre om tv-spel eftersom man skulle slippa Glukhovskys usla språkkänsla och fattiga beskrivningar. Spelet hade ändå sina poänger, stämningen var rätt fin från och till.
Jag gillar också CoD men förstår inte hur man kan gilla MW3 som har extremt dåligt designade kartor.
Extremt dåliga? Utveckla gärna din tankegång!
Dock gillar jag nog MW2s banor mer, skulle gärna hostat upp en 800 MS-points bara för att få alla tvåans banor in i trean. Det hade vart mumma.