Jag hatar att vänta. Hatar det. Jag har noll och inget tålamod. Jag blir rastlös på en minut. Ändå sitter jag i Batman: Arkham City gärna fem-tio minuter uppflugen på en stenfigur och bara väntar. Och tittar. Och känner mig cool. Det måste vara bland det bästa betyg ett spel kan få: jag har kul när jag inte gör något.

Här sitter jag och kuckelurar!

Men när jag tänker på det, tänker på vad det faktiskt är som faktiskt händer känner jag mig nästan lite… lurad. Blåst. Inte på så sätt att jag blir arg på spelet, utan snarare att jag känner mig korkad. Stendum. Jag sitter som ett fån och har askul utan att göra något. Som en svagsint jävla jöns.

Warp Zone i Mario har lite samma effekt. Man känner sig fett badass när man lyckas ta sig till warpzone för första gången. Speciellt när man gör det helt på egen hand, utan att någon berättat det för en. Man hoppar ner i ett rör och tänker för sig själv ”Fuck yeah! Nu slipper jag spela en fjärdedel av spelet!”

Ner i röret med dig, dumhuvud!

Men vänta, va? Här sitter jag med ett asroligt spel och blir glad för att jag slipper spela det? Är jag dum i huvudet? Eller, låt mig omformulera, jag måste vara fullständigt dum i huvudet. Vansinnig. Dum som spån i särskola.

Man om man ska backa undan från självkritiken en kort sekund och vända blicken mot utvecklarna är det svårt att inte imponeras. De lyckas med något helt fantastiskt: de lurar brallorna av sin publik. De gör tråkiga saker busroliga.

Jag har grindat tills jag velat ta livet av mig, dunkat huvudet mot olösliga pussel och i femminutersetapper pinat mig genom skräckspel. Hemska, hemska saker, som jag skulle klaga något ofantligt över ifall det dök upp i vanliga livet. Monotona, svåra och obehagliga uppgifter är ju inte roligt alls! Men likt en sparkad hund har jag inte vett att fly utan kommer krypande tillbaka, tiggandes efter mer.

När jag var yngre frågade mina föräldrar mer än en gång varför jag fortsatte spela efter att jag haft ett enormt utbrott och bankat handkontrollen i bordet. Ett spel som får en att göra så kan ju inte vara roligt. I rimlighetens namn. Så varför kommer jag tillbaka? Varför älskar jag spelen så förbehållslöst?

Jag vet inte. Riktigt. Men nog fan gör jag det, alltid.