(Originalbild av Modusprodukt)

Jag var på väg hem från gymmet när jag plötsligt stannade upp, mitt i gatan, med en känsla av att allt inte stod rätt till. Trots att det var en varm förmiddag i maj spred sig en kyla genom min kropp och det kändes som att mitt blod frös till is. Vad var det som hade hänt med mig? Jag trodde nästan att jag blivit sjuk innan det fick upp för mig vad min mp3-spelare slumpmässigt hade spelat upp i mina öron, nämligen låten från titelskärmen i Super Metroid. När värmen sakta återfann sig i min kropp började jag tänka på det där med spelmusik som sätter den perfekta stämningen.

Och nej, jag snackar inte om den där musiken som tillsammans med det som visas på skärmen blir ett episkt intro och sätter stämningen inför vad som komma skall. Jag snackar om den där musiken som skapar stämningen redan vid titelskärmen. Musiken du hör innan spelet ens startat och som ändå får dig att känna att nu, nu jävlar!

I dag vet jag att Super Metroid kan vara tidernas bästa spel. Men det har jag inte alltid vetat. Första gången jag startade spelet efter att ha hyrt det till mitt SNES fick jag precis samma känsla som när jag gick över gatan härom dagen. Då visste jag med en gång. Med små medel berättas så mycket. Med en gång står det klart att det här är något utöver det vanliga när det gäller spelupplevelse. Ur de få toner vi får höra förstår vi att Samus kommer agera ensam genom spelet, att något har gått rakt åt helvete och att bara världens bästa prisjägare kan ställa allt till rätta igen.

Jag minns inte när jag spelade Deus Ex första gången, eller hur jag fick tag på det. Förmodligen piratat genom någon som kände någon som kände någon som rånat någon. Vad jag dock minns är känslan när titellåten spelas upp ur mina kassa pc-högtalare för första gången. Det är inte många spel där jag suttit och stirrat på en trist titelskärm i de två och en halv minuterna låten spelas för att sedan sitta i ytterligare två och en halv för att höra den en gång till. Den första halvminuten är sådär mystisk att man bara vet att nu jäklar kommer det handla om spioneri, svek och konspirationer. Sedan kommer partiet som lovar futuristisk action som bådar för adrenalinpumpande. När jag tänker efter så summerar introlåten till Deus Ex alla det fantastiska sci fi-äventyrets känslor på 2.30. Imponerande!

Även här sätts känslan med en gång. Final Fantasy VI är inte ett lättsamt spel. Den ganska så pastellaktiga grafiken till trots behandlar det vuxna teman som kärlek, förräderi, tyranni och död. De ödesmättade kyrkklockorna berättar för oss att det är en dyster värld vi kommer att få besöka samtidigt som lite mer optimistiska stråkar avslöjar ett hopp om en bättre framtid. När sedan marschen drar igång efter två och en halv minut är det klart som korvspad att det här är ett äventyr som kommer att krypa in under skinnet på oss. Det pampiga styckets sista halva utlovar en resa utan dess like, där vi kommer få möta, och påverka, fantastiska livsöden, resa land och rike runt och kämpa för rättvisa. Håren på mina armar har rest sig för mindre kan jag ju säga.

Vilka är dina favoritstycken spelmusik som sätter stämningen för ett helt spel redan vid titelskärmen? Har du några nyare exempel än de jag tagit upp, eller är det helt enkelt så att vi blivit så bortskämda med feta intron att titelskärmen bara är något vi trycker förbi så fort vi kan för att få börja spela?

Text av Niklas Sintorn

Niklas är spelredaktör på tidningen City, skriver spelkrönikor i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet och en av skribenterna bakom bloggen Kraid.se. När han inte spelar eller skriver reser han världen runt och tränar capoeira. Hans största önskan är att få lära Anders hjula. På riktigt.