Det var en solig söndag i Svampriket. Malin ritade yaoi, Anders var muntert bitter, Samson hittade på saker som lät bra, Tommy sågs inte till någonstans och Linus uträttade typiska 90-talistsaker. Plötsligt hördes ett tjut från badrummet där Ludde satt och twitterbajsade naken om att han ska till E3 i juni. Allas blickar riktades mot badrumsdörren när en mäkta stolt Ludde Lundblad sparkade upp den. Med ett lurigt leende höll han upp sin telefon, och proklamerade med den självsäkerhet som bara en färskbajsad Ludde kan uppnå, att Svampriket minsan har fått Diablo III för att recensera! ”Först till kvarn”, ropade han! En dov tystnad föll över rummet. Det skrapande ljudet av Malins penna i färd med att rita Zevran och Geralt tillsammans i ett skumbad var det enda som bekräftade för Ludde att han inte hade tryckt i så hårt att trumhinnorna spruckit.

Svamprikets sex svampar samlades på golvet i en ring runt Diablo III. Vi skriver ju inte om PC-spel, egentligen. Nervösa och smått förvirrade blickar byttes ut, medan Anders petade försiktigt på spelet med en pinne. Plötsligt slog Samson ut med armarna, utbrast ”fuck this shit”, reste sig upp och lämnade scenen. Linus torkade några svettpärlor från sin panna medan han backade långsamt undan mot närmsta vägg. Malin fortsatte rita strategiskt utplacerat badskum för att undvika ögonkontakt med Ludde, medan Anders ryckte på axlarna och började brottas MMA med en ofrivillig stackars Linus. Kvar var Tommy, som försökte gömma sin någorlunda kompetenta laptop bakom ryggen. Men han förstod vart det här skulle leda, och att han förmodligen var den enda som kunde spela ett sånt där tv-spel till datorn.

Svampriket.se – vi skriver om tv-spel.
Och ett PC-spel.

Ja, det var ungefär sådär det gick till. Jag lovar.

När jag först startade Diablo III poppade ett varningsmeddelande upp, som informerade mig om att mitt grafikkort är lite skräpigt. Men efter lite tweakande i spelets grafiska valmöjligheter flyter det på hur fint som helst, helt utan dopp i bilduppdateringen. Det ska alltså mycket till för att din dator inte ska orka med spelet, vilket stämmer bra överens med den lättillgänglighet man verkar satsat på. Jag var aldrig ett stort fan av seriens tidigare delar, och det jag kan kommer mest från mitt baksätesspelande under slutet av 90-talet. Men till och med jag märker att Diablo III är mer pedagosiskt och strömlinjeformat än sina föregångare, medan Blizzard trots det lyckats få spelet att kännas djupt. Det är förmodligen titelns största prestation. Här välkomnas nya spelare med öppna armar, utan att de mer erfarna behöver offra mycket alls.

Ändå är det svårt för mig att se Diablo III som något annat än specifikt för de hårdaste och mest hängivna spelarna. Under de timmar jag spenderat med spelet (jag har inte spöat Diablo eftersom jag är en långsam spelare som måste täcka varenda kvadratcentimeter på kartan innan jag går vidare) har det aldrig varit speciellt utmanande. Inte ens när jag begår vad som borde vara ganska allvarliga misstag. Jag förstår mycket väl hur stridernas strategier ska fungera, och inser att här finns ett väl genomtänkt djup. Men det faller liksom samman när jag aldrig måste utnyttja den insikten, och aldrig behöver forma mina attackers speciella egenskaper efter min spelstil. Det är bara att gå in och kötta med sporadiska musklick, och varje gång jag använder specialare är det mer för att det är kul än för att jag ska överleva.

Det är ungefär här som inbitna spelare känner sig tvungna att informera mig om att den första, trettio timmar långa genomspelningen bara är uppvärmning. Att det är under den andra genomspelningen, efter att svårare nivåer låsts upp, som spelet börjar på riktigt. Och jag förstår det. Men det hjälper inte oss som inte är så pass hängivna att vi vill spela igenom spelet två gånger. Att tvinga spelaren ta sig igenom det trettio timmar långa äventyret på lättaste svårighetsnivån innan det ”riktiga” spelet kan spelas rimmar illa med allt Blizzard gjort för att få de spelare som mig att känna sig välkomna. Man förväntar sig att spelaren ska vara tillräckligt hängiven för att spela igenom äventyret minst två gånger, men samtidigt inte tillräckligt hängiven för att orka ta sig över vissa hinder som gjorde föregångarna aningen mer svårtillgängliga.

Jag bryr mig vanligtvis inte alls mycket om utmaning i spel, om det inte handlar om problemlösning. Tvärtom, för mycket utmaning kan förstöra vissa spel för mig då jag inte finner något som helst nöje i att dö och göra om. Så varför kritiserar jag den låga svårighetsnivån i Diablo III? Det finns ett par skäl till det. För det första är berättelsen otroligt ointressant och klyschig. Dialogerna mellan dig och spelets antagonister låter ibland som parodi, med repliker som känns tagna från lördagsmorgonens barnprogram. Berättelsen kan med andra ord inte ersätta utmaningen som underhållning.

Men det största skälet till varför spelet behöver mer utmaning för oss som inte är säkra på om vi vill spela om äventyret flera gånger, är spelets fokus på loot. Jag fullkomligt älskar craftingsystemet, och att man gjort sig av med scrolls. Men tillfredsställelsen med att hitta ett sällsynt föremål kvävs så fort jag inser att jag verkligen inte behöver det. Att identifiera en ring som har en lång lista med stats känns skönt i magen, tills jag kommer ihåg att jag enkelt kan slakta hela horder av självlysande fiender även med min gamla ring. Ett spel som fokuserar på loot medan de bästa föremålen känns oviktiga gör något fel. Jag skulle kunna uppskatta min fantastiska guldskimrande ring om den innebar att jag skulle sparka mer rumpa i PVP, men just nu finns det ingen PVP. Och när det kommer vet vi inte. Plus att spelets bästa föremål ändå inte dyker upp förrän du spelat igenom den trettio timmar långa ”uppvärmningen”.

Det finns mycket att gilla med Diablo III. Men medan spelet vill släppa in spelare som mig, är de bästa delarna reserverade för de mest hängivna. Jag förstår inte varför Blizzard inte låter oss välja en svårare nivå redan från början. Med det sagt har jag ändå kul med Diablo III, och kommer slutföra min första runda. Om det även blir en andra runda återstår att se.  De förvånansvärt varierade miljöerna skulle kunna hjälpa att övertyga mig, även om berättelsen inte gör det. Jag gillar Diablo III. Jag gillar det bara inte lika mycket som många andra.