Rockstars spel har alltid varit till brädden fyllda av referenser. Ibland är de omöjliga att missa, som motorsågen i Vice City eller bankrånet i GTA IV. Sen finns det de lite mer subtila, de som man osäkert för sig själv försöker sätta fingret på. En biljakt, en monolog eller en renodlad western-duell som ekar bekant, men är svår att identifiera.

Genom stora delar av Max Payne 3 fördes tankarna till filmen Man on Fire från 2004. Säkerligen är jag inte ensam om denna observation, filmen behandlar ämnen som korruption och kidnappning och centreras kring en ex-polis som under resans gång genom alkohol och ångest förvandlas till en renodlad mördarmaskin.

Rockstar har kopierat bildspråket rakt av
Idag såg jag filmen igen. Den håller fortfarande och hur mycket Max Payne än dricker eller missbrukar så överglänser Denzel Washington honom i ren kylighet. Men det var främst berättartekniken som jag reagerade på. Bildspråket är på gränsen till påfrestande flimrigt, dialoger, monologer och tankar skrivs ofta ut på skärmen och tempot skiftar fler gånger än vad man orkar räkna till. Rockstar har kopierat detta bildspråk rakt av till Max Payne 3. Detta var inget jag aktivt tänkte på genom spelet, snarare tolkade jag det som ett bisarrt försök att förnya noir-berättandet. Men ser man filmen efter spelet är det svårt att argumentera för något annat. Det gör mig ledsen, för jag har alltid känt en vilja att lyfta upp hur Rockstar berättar sina historier. I min bok har de varit banbrytande på fler sätt än vad den stora massan verkar förstå. Men mina åsikter verkar förlegade och utdaterade.

Spel lever fortfarande i skuggan från storebror film och fortsätter spelutvecklare gå den enkla vägen och direkt låna in berättarteknik, idéer och berättelser lär det aldrig bli någon ändring på det. Lustiga, snygga referenser är en sak, men ett spel bör vara ett kreativt verk. Inte ett schysst blandband.