OBS! Denna text innehåller spoilers om Mass Effect 3, Gears of War 3 och Red Dead Redemption.

När jag var yngre blev jag tillsagd att spela tv- eller dator-spel inte var en riktig hobby. Det var något man gjorde när det spöregnade – om ens då, för ni vet ju att det inte finns dåligt väder utan bara dåliga kläder. Det var inte förrän i slutet av mellanstadiet jag vågade säga, både till mig själv och min omgivning, att spela faktiskt var min största hobby. Sdean dess har jag upptäckt universum jag aldrig kunnat drömma om eller uppleva i en förort utanför Örebro.

Sätter tv- och dator-spel stopp för vår kreativitet eller hjälper den oss att tänka utanför lådan? Självklart varierar svaren på frågan från person till person. Utifrån mig själv har spelet hjälpt mig att våga tänka och fantiserat om saker jag inte visste existerade. Om man sätter det i perspektiv är spel ett uttryck från andra människors kreativitet som vi får ta del av, spåna vidare på, bygga våra egna historier och hjältar av. Visst, olika spel tilltalar olika personer men gäller alla konstformer.

Jag har haft ihjäl oräkneliga antal mänskliga gestalter i alla FPS jag har spelat. Jag känner inget för dem.
Men vad då, många spel är ju våldsamma? Är våld något kreativt som hjälper oss att tänka utanför lådan? Nej, jag vill inte påstå att våldet i sig hjälper oss att bli kreativa utan det är känslan spelen levererar som jag behåller i min hjärnbank. Det är inte hur jag använder mitt dubbeleggade svärd, eller varelsen jag har haft ihjäl som gör att jag vill tillbaka till mina artificiella universum. Det är allt det där andra. Karaktärerna, musiken, gemenskapen, naturen, känslan av att vara den hjälten man aldrig annars är. Jag vill nog tro att våld är relativt opersonligt så länge vi inte har en relation till det. Det kanske låter hårt och kallt, men tänk efter, har inte människan på något vis alltid varit våldsam genom historien?

Jag har haft ihjäl oräkneliga antal mänskliga gestalter i alla FPS jag har spelat. Jag känner inget för dem. Det är en tävling och jag vill vinna. Det är jag som säger åt min karaktär att ha ihjäl den andra genom knapptryckningar. Den andra faller ihop, jag är ett steg närmre en kill streak och jag känner ingenting för den fallna.

(Spoilers angående Mass Effect 3, Gears of War 3 och Red Dead Redemption i nästa stycke!)

Men när Thane Krios hostar upp lungorna och säger farväl, eller när Dom Santiago offrar sitt liv för sitt team, eller när John Marston faller ned mot marken är det något i mig som gör ett känslomässigt uppror. Jag känner en genuin sorg. Våldet är opersonligt så länge vi inte har en relation till det. Jag vill dock tro att de flesta människor har ett medlidande som gör att vi kan känna för andra människor som vi inte har en personlig relation till.

Jag vill inte påstå att tv- och dator-spel gör oss mindre kreativa, men hur man än vrider och vänder på denna fråga så kommer man alltid vara oense, som i vilken konstform som helst. Jag söker inte våldet  i spel. Jag söker känslan. Känslan som för mig är så påtaglig när ett tv-spel har träffat rakt in i hjärtat.

Text av Victoria Saade

Victoria är redaktör på PowerGamer och en av personerna från GoneGaming. Hon har en förkärlek till Sci-fi och är olyckligt kär i Thane Krios, Clint Eastwood och Robb Stark. När hon inte spelar läser hon serietidningar och böcker om påhittade universum, men det händer inte allt för ofta eftersom hon i stortsätt alltid är bänkad framför en skärm.