(Fan-art av BG)

Som de flesta av er vet så närmar sig Retroresan sig sitt slut. Om några veckor sänds det sista avsnittet och som en liten avhandling på vad vi gjort bestämde vi oss för att göra en sista lista, en gemensam topp 100, endast gällande retrospel.

I senaste avsnittet fortsatte vi avtäcka denna lista, genom att förtälja positionerna 75-51. Men eftersom vi också har återkommande Söndagslistor här på Svampriket tänkte vi dessutom publicera listan här, uppdelad i fyra delar. Här har ni, helt sonika, de 25 nästföljande spelen.

75. Lylat Wars (N64)


Vi föll pladask båda två när vi fick flyga rutn i fullt realiserade tredimensionella miljöer i ursprungliga Star Fox på SNES. I uppföljaren till Nintendo 64 utvecklades allt. Grafiken blev fetare, spellägen ökade berättelsens hemligheter rullades ut mer. fortfarande inga ord om de amputerade benen dock. Litet minus.

74. Sam and Max: Hit the Road (PC)


Vi är besatta av roliga spel och det här är nog bland det roligaste vi vet. Lucasarts fingertoppskänsla för ingame-humor blandat med Steve Purcells skruvade baksidesamerika. Inget spel har fått oss att längta efter en roadtrip som detta!

73. Mario Kart 64 (N64)

Vi har skällt tillräckligt mycket på Nintendo 64 i vår podcast, men några pärlor fungerar fortfarande idag och har därmed letat sig till vår lista. Mario Kart 64 är en sådan pärla, som Anders fortfarande ser som den bästa delen från serien, även om Samson inte håller med. Möjligheten att spela fyra spelare samtidigt var verkligen ett säljargument som levererade och som exklusiv Playstation-ägare satt man ändå och trånade efter den grå maskinen – mycket tack vare Mario Kart 64.

72. Guilty Gear (PS1)

I vårt Fighting-special försökte vi beröra serier som vi inte tidigare bekantat oss med. Vi vet alla sedan tidigare att Tekken-serien ligger varmt om Anders hjärta och Samson alltid förespråkar Virtua Fighter. Men båda gossarna fann ändå behållning så det räckte och spillde över i Guilty Gear, ett spel som det är synd att endast beskriva som ett fightingspel. Vad det där extra är är vi lite osäkra på, men vi vet att vi gillar det. Vi uppskattar också den råsnygga estetiska stilen, det ursinniga tempot och variationen mellan alla karaktärer. Vi behöver dock lite mer tid för att smälta allt.

71. Final Fantasy VIII (PS1)


Tetsuo Noumura är en märklig man som tagit Final Fantasy-serien åt håll ingen kunde ha förväntat sig på nittiotalet, men efter storhiten med sjunde delen i serien fick karln fria händer att fullständigt go bananas. Final Fantasy VIII har en hel del brister och hål, men det är också en hyperintressant värld att besöka och gör en del riktigt modiga kliv åt annat håll än vad som traditionellt förväntats av serien.

70. Super Punch Out! (SNES)

Vart tog Little Mac vägen? Det var det första folk reagerade på, men de som spelade vidare märkte snart att det mesta av spelet fortfarande kändes och agerade som NES-föregångaren. Älskade karaktärer gjorde storstilad comeback, andra gjorde bejublad debut i spelet som precis som sin föregångare egentligen är en enda lång kavalkad av bossar där mönsterinlärning är det allra viktigaste. Vi tyckte väl att slutbossarna var i det blekaste laget, men spelet håller sig fortfarande riktigt bra och verkar idag lite bortglömt. Det tycker vi är synd.

69. Blue Shadow (NES)

Blue Shadow, eller Shadow of the Ninja, har kallats för en sprirituell uppföljare till Ninja Gaiden. Sämre förebilder kan man ha. Faktum är att Natsumes ninjarökare (nytt ord?) levererar en supertight actionupplevelse i plattformsmiljö. Spelet öppnar helt fantastiskt, förmedlar känslan av att vara en skicklig superninja på ett suveränt sätt och musiken sitter som en väldigt knuten näve i en väldigt åtstramande handske.

68. RC. Pro Am (NES)

Få spel är så enkla att plocka upp och spela som R.C. Pro Am. Efter några sekunder förstår du hur mekaniken fungerar, ändå tar det år av träning att verkligen perfektisera sin körning, plannera tre kurvor frammåt och alltid ha en misil redo åt den oranga bilen. Den där förbannade oranga bilen, som alltid fuskade. Det är möjligt att det var just med denna fuskande bil som vårt nörd-rage började. Utöver det var Rares racerspel precis så bra som Rare kunde vara under storhetsdagarna. En magnifik spelupplevelse.

67. Blade Runner (PC)


Westwood Studios kliver in från oväntat håll och gör Ridley Scotts fantastiska film rättvisa. Ingen hade förväntat sig en ny intrikat berättelse i Deckards värld. Inte heller att det gick att göra insugande spelmoment av något så urbota tråkigt som att titta på fotografier. Hatten av.

66. Grim Fandango (PC)


Manny Calavera är en underbar looser och en fin genuint trevlig död snubbe. Med Tim Schafers vassaste penna och en art direction att dö för bjuds vi in i ett förlovat dödsrike med så mycket stämning och skönhet och vemod och glädje och … ja ni förstår… peka och klicka blir inte mycket bättre än så här!

65. Super Mario Bros. (NES)

När en mustaschprydd rörmokare för första gången gav sig ut för att rädda en prinsessa fångade han en hel världs intresse. Super Mario Bros. blev ett fenomen, och det av en anledning. Highscore-känslan var borta, nu befann vi oss plötsligt mitt i en värld, mitt i ett äventyr som hade en tydlig början och ett tydligt slut. Spelet och dess efterföljare skulle komma att forma en hel industri, men går man tillbaka till originalet idag inser man också att det är snudd på perfekt i sin enkelhet.

64. Resident Evil 2 (PS1)

Debatten pågick länge om vilket av de två första Resident-Evil spelen som var det bästa. Det föll tillslut på den andra delen, som flyttade ut skräcken till en helt zombie-infekterad, trasig apokalyps till stad. Som spelare placerades man mitt i infernot – en svultstig inledning som sedan fortsatte att leverera. Den krypande skräcken byttes ut mot terror-action och även om många saknade delar och kryddor från första spelet så är det få som kan förneka Resident Evil 2 och de element det förde till serien.

63. World of Illusion starring Mickey Mouse and Donald Duck (MD)


Det här kan vara den bästa kooperativa upplevelsen som går att få i tv-spelsformat. Assymetrin mellan goody-two-shoes-Musse och vresiga Kalle är ömsint omvandlad till spelmoment och förmågor. Banorna utspelar sig blandat i vår värld och en magisk annan. Fantasitkst vacker grafik säljer den underbara miljön men den underbara delade upplelvelsen är det som får den att stanna i våra hjärtan.

62. Tetris (diverse)


Världens, genom tiderna, mest spelade spel. När den uttråkade programmeraren Alexei Patchinov satt och gjorde spelet baserat på tetrominos (former baserat på fyra kvadrater) hade han nog ingen aning om vilken enorm succé det skulle komma att bli. Tvisterna kring rättigheterna har varit många, men vi ska inte gör historielektion av det här utan kort ocvh gott konstatera att Tetris är det ultimata pusselspelet.

61. Adventures of Lomax (PS1)

Vi har ofta pratat om spel som har hela paketet. Dessa är väldigt få, långt ifrån alla på denna lista sitter med alla komponenter på rätt sida om bra/dåligt-skalan. Adventures of Lomax är så nära man kan komma, utan att riktigt vara där. Det vi om och om igen pratar om idag är den fantastiska presentationen i spelet, som också är den största poängen att återvända till Leming-universumet, men det finns också en riktigt kompetent 32-bits plattformare i grunden som håller riktigt bra fortfarande. Det enda som saknas är det där.. lilla extra. Det som man inte riktigt kan sätta fingret på.

60. Unreal Tournament (PC)

Unreal kom in från ingenstans och började plötsligt konkurrera med Id-Softwares FPS-dominans. Men det var när Unreal Tournament släpptes som Anders bytte båt. Tempot var ursinnigt, banorna geniala och det mesta av allt kändes rakt igenom ballt. I en nedsläck datorsal, långt efter att skolan egentligen slutat, satt Anders tillsammans med ett gäng lika entusiastiska klasskompisar och spelade tills ögonen blev torra. I Unreal Tournament fanns något genuint genialt.

59. Final Fantasy IV (SNES)

Bredvid sina två SNES-jämlikar bleknar Final Fantasy IV ganska fort i sin presentation. Många texturer, animationer och midi-stycken känns som uppskalade NES-kreationer. Och så var också fallet, eftersom spelet till en början var tilltänkt till NES. Men om man bara bortser från att det finns bättre äventyr från samma serie på samma konsol så kan man istället fokusera på den tokmysiga handlingen, de vackra stunderna och den finslipade spelmekaniken. Att vara näst bäst i denna trio är långt ifrån illa pinkat.

58. Mega Man (NES)


Vår kärlek till den blå bombaren har knappast gått någon förbi. Det var här vi först möttes. Du med din armkanon och vi med våra godispåsar. Du var så häftig så precis och följde så lätt precis vad vi sa. Du må ha utvecklats sedan dess och fått flera nya trick i din repertoar, men det var här vi först möttes. Du och vi. Älskade vän.

57. Journey to Silius (NES)

Från början tilltänkt som ett Terminator-spel, vilket syns så snart du börjar spela. Men det är inte det man minns, inte heller den väl fungerande spelmekaniken eller den för tiden snygga grafiken. Det är musiken som fortfarande får oss att rysa, le och minnas tillbaka som är spelets största, bästa och viktigaste byggsten. Visst är resten av spelet också bra, men utan sin musik hade Journey to Silius fallit i glömska ganska fort.

56. Actraiser (SNES)

I Actraiser är du gud. Världen har blivit en hemsk, monsterfylld plats där människan inte längre kan bo. Det är upp till dig att råda bot mot detta, antingen genom en ängel som bygger städer eller som en avatar-staty som slaktar monster i skogar och grottor. Actraiser är unikt i både upplägg och utförande, inte alltid perfekt men ändå faccinerande. Och förbannat kul förstås. Variationen bidrar till att det aldrig blir tråkigt att spela, och man vill dessutom att de människor som gradvis börjar dyrka dig ska ha det så bra som möjligt. Unikt, underhållande och genombra. Det är Actraiser det.

55. Full Throttle (PC)


Ännu mera Lucasrtas och ännu mer Tim Schafer. Denna gång i besninstinkade läderjacka, med orakad haka och en tuggad cigarr i mungipan. Vi hade vi det här laget vant oss att spela töntar i den här genren, men nu fick vi axla Ben, ledaren av Polecats, i hans kamp mot den onda byråkraten som ska förvandla Corley Motors från Motorcykeltillverkare till familjeföretag som sysslar med minivans.

54. Super Mario World 2: Yoshis Island (SNES)

Uppföljaren till Super Nintendos flaggskepp spolade tillbaka tiden till då Mario var en liten gråtande baby. Istället för att krypa dig fram mellan snyftandet så satte man istället Yoshi  i huvudrollen, vilket skulle visa sig vara ett genidrag. Vi minns den fantastiska bandesignen, den underbara grafiken som såg ut att vara ritat av kritor och inte minst syratripparna som vred till spelet till smått obekväma nivåer. Vi väntar fortfarande på den dag då vi kan gå in på en pizzeria och beställa en Yoshis Island – då har vi verkligen lyckats!

53. Super Mario RPG (SNES)

Det lät säkert som en vriden idé på papperet; ett sammarbete mellan Nintendo och Square. Ett rollspel innanför Svamprikets ramar. Ett traditionellt, turordningsbaserat rollspel där du istället för att slå med svärd och dricka potions hoppade på dina fiender och kramades för att få tillbaka hälsa. Men det fungerade makalöst bra. Det visade sig att Mario mer än gärna väntar på sin tur att agera, och dessutom fick man tillfälle att berätta en minst sagt unik berättelse också. Allt börjar med att Mario ska rädda prinsessan från Bowsers slott. Men efter det är inget sig likt.

52. Warcraft 2: Tides of Darkness (PC)


Blizzards fantasyserie må ha blivit något helt annat idag men innan det blev ett cyniskt spelande på folks beroendetriggers fanns det ett sjujäkla bra RTS, rättare sagt fanns det tre stycken. I tvåan satt alla delar exakt där de skulle. Haven skulle utforskas och gnomer med spännande flygmaskiner hade rekryterats till horden. Berättandet var också ständigt närvarande. det var knappast Shakespear, men det var berättat med passion och finess.

51. Worms Armageddon (PC)

De britter som kom på den briljanta idén att det vore kul att se ett gäng maskar kriga mot varandra förtjänar mycket respekt från spelvärlden. Innan 3D-hysterin greppade tag i Team 17 skapade de fantastiska spel, och även om de på senare år har repat sig ganska bra så var det i slutet av 90-talet, med Worms Armageddon, som de var som allra bäst. Spelet byggde vidare på den grafiska stil som pressenterades i Worms 2, och vred upp allt till 11. Visst finns det värdiga efterföljare, men inget kan toppa Worms Armageddon. Inte i vår bok.

—

Då har vi alltså kommit halvvägs. Missa inte nästa del, som släpps i ljudformat på fredag och list-format nästa söndag.