Pokémon är för barn. Tv-serien är för barn. Filmerna är för barn. Spelen är för barn. De enda vuxna som någonsin kan uppskatta Pokémons översimpla upplägg och innehåll är nostalgiker som spelade det när de var, vadå? Just det, barn. Pokémon är för barn. … … … FEEEEEEL!!!

Det är svårt att komma på några spel som har lika mycket underliggande djup i det dolda som Pokémon-serien har. Visst kan barn uppskatta äventyren. Pokémon har alltid varit lätt att lära sig, men svårt att verkligen bemästra. Men under den söta Nintendoytan döljer sig ett system som kan mäta sig med många andra roll- och strategispel när det kommer till spelarens förmåga att fördjupa sig nästan oändligt i statistik. Ett djup som hela tiden växer mer och mer, medan den finstämda balansen kvarstår. Jag anser mig vara en erfaren Pokémonspelare och ett fan av serien, men spelens djupa vatten har inte ens nått mig till badbyxorna. Jag är långt ifrån att vara en av dem som hänger sig fullt ut, och studerar strategier, statistik, övertagsträd och matematiska formler för att alltid genomföra de optimala valen för situationen.

Om det är något spel som visar på hur Pokémon vågar vara djupt trots att så stor del av målgruppen är alldeles för unga för att förstå vad som ligger under ytan, så är det Pokémon Conquest. Jag har spelat många liknande spel till DS. Advance Wars. Final Fantasy Tactics. Fire Emblem. Men inget av dem kan mäta sig med Pokémon Conquest när det kommer till en känsla av djup och mängden innehåll att styra rätt på när man spelar. Jag säger inte att det är ett av de tyngsta strategispelen i världen, men det är definitivt det tyngsta jag sett till bärbar konsol. En text där jag förklarar allt skulle inte bara bli alldeles för lång för att någon skulle orka spela, utan även alldeles för kort eftersom jag är säker på att det finns massor av element som jag ännu inte förstått eller upptäckt. Men jag ska göra ett försök.

Pokémon Conquest utspelar sig i det feodala Japan, vilket bara det är ett intressant genidrag. Musiken använder precis som Naruto inslag av dåtidens instrument, vilket resulterar i ett av årets bästa soundtracks. Det är upp till dig som ny krigsherre att rekrytera trupper av andra pokémontränare att ta över kungadömen tillsammans med. Du kan ha sex medlemmar i din trupp, varav varje medlem har en pokémon vardera. Och det är här djupet börjar. Inte nog med att bandet mellan din tränare och hens pokémon är viktigt för framgång, även om du redan har sex tränare i din trupp måste du fortfarande rekrytera fler. Allt eftersom dina domäner expanderar gäller det att ha trupper redo i varenda huvudstad, för att försvara murarna när närliggande länder bestämmer sig för att invadera. Väldigt snart har du fyra, fem eller sex olika trupper med trettiosex olika pokémon att hålla reda på i strid.

Spelaren ges väldigt stort utrymme när det kommer till hur du vill spela. Du kan delegera dina representanter till att göra olika saker, som att rusta upp armén, samla in pengar, hitta nya pokémon eller alliera sig med nya krigare. För att nämna några exempel. För att inte nämna att du kan finjustera sättet du spelar genom att utrusta både krigaren och dess pokémon med utrustning och föremål som påverkar egenskaperna i stridens hetta, utöver fickmonstrens passiva egenskaper. Och mer dynamiskt blir det sedan av att arenorna — speciellt när du slåss mot andra krigsherrar för att ta över deras huvudstäder — alltid har underhållande element där det är upp till spelaren att dra nytta av omgivningen. Den hittills mest underhållande arenan var när man skulle hålla fyra olika punkter i fem omgångar, mitt i en sumobrottarring. Det blev trångt, och träffades du när du stod nära kanten åkte du ut och fick börja klättra upp igen nästa runda.

Tack vare såna här påhitt känns placeringen viktigare än i något annat strategispel till DS. Andra inslag som passiva förmågor spelar även det en stor roll. Ibland är det bättre att till exempel flytta sin Arbok så att den påverkar så många motståndare som möjligt med Intimidate nästa runda, än att bara attackera någon. Attackerns olika räckvidder påverkar också hur du rör dig på spelplanen, då vissa bara når en ruta tre steg bort medan andra når både ruta ett och ruta två. Lägg sedan till att varje krigare i striden kan tillämpa en unik förmåga en enda gång under varje match, och du börjar kanske inse hur varierat och djupt det blir när antalet krigare och pokémon börjar närma sig tjugo eller tjugofem. Och då har jag inte ens gått in på olika knappar, fällor, ojämnheter i marknivå och markunderlagets betydelser.

Det är svårt att berätta om Pokémon Conquest utan att rabbla på om vad som måste låta som ointressant babbel. Allt du egentligen behöver veta är att Pokémon Conquest är ett av de mest prisvärda spelen som finns till DS. Mängden djup, underhållning och speltid för pengarna är svårt att matcha. Det finns massor av saker som jag inte ens gått in på här, och ännu mer som jag säkert inte ens fattat själv. Visst finns det mindre problem med spelet. Att du till skillnad från Fire Emblem, Final Fantasy Tactics och Advance Wars helt får välja ut dina egna truppmedlemmar kan till exempel resultera i väldigt utdragna strider där ni bara gör 2% skada på varandra. Som tur är är det oftast begränsat till tio omgångar per strid, men det kan ändå bli väldigt utdraget och långtråkigt om du valt fel pokémon till striden. Men allt som allt är det ett spel som lätt kommer underhålla mig långt in i hösten.