Jag vet, jag har redan skrivit om det här jävla ämnet förut. Men än en gång greppar jag min favoritpinne för att återigen börja slå den stackars döda hästen som ligger där i Svamprikets bloggarkiv. För det här med spelbetyg är något som fortfarande fascinerar mig. Hur de delas ut, hur spelen bedöms, hur både konsumenter och utgivare reagerar. Vi här på Svampriket känner inte så stort behov av att sätta sifferbetyg. Vi känner heller inte att våra läsare är så värst intresserade av att vi ska sätta sifferbetyg (jag kan ha fel där). Så varför sätter vi då sifferbetyg i varje månadsresumé, kanske ni frågar? Om jag ska vara helt ärlig så har det mycket att göra med att de svenska distributörerna väldigt, väldigt gärna vill ha ett sifferbetyg att rapportera tillbaka till utgivaren. Sen finns det ju läsare som gillar det där korta, konkreta omdömet också.

En spelkritiker som faktiskt spelat en hel den skittitlar som faktiskt förtjänar 1/10 i betyg, kommer värdera 7/10 mycket högre
Jag har redan skrivit om varför jag tror den generella uppfattningen lyder som så att spelskribenter är alldeles för generösa med betygen, och varför 7/10 ses som dåligt. Varför vi ser så få 5/10, när det borde vara medelbetyget som vi därför ska se allra oftast. Men en sak som jag inte tänkte på när jag tog upp det senast, är att spelskribenter spelar så mycket mer skit än de flesta konsumenter. En gamer som betalar 500kr för sitt spel kommer förmodligen vara väldigt noga med att välja något som tilltalar, och vars kvalitet är någorlunda försäkrad i förhand. Det resulterar i att en betalande konsument sällan spelar spel som är lägre än 6/10. Det innebär att 6/10 i dennes ögon blir ”så dåligt det blir”, det vill säga 6/10 blir representativt för 1/10. Och 7/10 är det näst lägsta de varit med om. Men en spelkritiker som spelat en hel den skittitlar som faktiskt förtjänar 1/10 i betyg, kommer värdera 7/10 mycket högre.  Och kommer kräva mindre för att dela ut 9/10 än någon som är van vid den höga standarden.

Skribenter och konsumenter har två olika perspektiv, helt enkelt. Den som spelat mycket skit kommer med andra ord värdera helt OK spel högre än den som nästan bara spelat riktigt bra titlar. Lägg till den teorin till mina tidigare om hur de dåliga spelen inte har råd att synas, och det börjar förklaras. Inte helt såklart, och jag har kanske helt och hållet fel, men det är i alla fall en del av tankegångarna jag har kring det här.