Jag tar ett djupt andetag, och vandrar sedan ned för den breda, kullerstensbelagda gatan. Det är en varm och kvav sommardag. Dagen är så perfekt solig och himlen är så underbart blå. Husen reser sig höga runt mig, nästan kvävande i värmen. Det är mitt på dagen, solen står som högst. Stånd byggda av trä och olika färgladda och granna tyger är resta längs den långa gatan. De är fyllda med frukter och andra varor för försäljning. Men inga människor står bakom dem. Inte heller framför dem. Inga människor skriker om priser och argumenterar hetsigt med varandra, inte heller leker och skrattar barn medan hundar skäller upphetsat. Det är helt tyst, och tomt på folk. Tomt på liv.

Det ser ut som om alla bara försvunnit i tomma intet. Varorna ligger framme, och husen ser välkomnande ut om man kikar genom välputsade, gardinförsedda fönster. Och i stadens centrum, framför den stora katedralen, har man förberett en festival. Tyger i massvis med olika färger hänger över mitt huvud när jag lämnar den långa, spöklika gatan och går in på torget. Granna tält är resta, en stor scen klar att användas. Torget är gigantiskt – och tomt. Det med.

En känsla av obehag infinner sig. Var är alla människor? Det här är ju en stor stad – det här är ju Paris. Frankrikes pulserande hjärta. Men det här är ingen riktig stad – bara ett tomt skal av en sådan.

Jag vandrar vidare, närmar mig den imponerande katedralen. Jag möter en kvinna; den första levande varelsen jag träffat i denna spökstad. Jag har nu en klump i halsen och vill fråga henne var alla är, men hennes blick är tom och hon ser nästan rakt igenom mig. Hon tilltalar mig dock, och pratar glatt på om sina problem. Hon verkar inte tycka att något konstigt pågår i denna stad. Hon försvinner snart iväg, och jag är återigen ensam. Jag letar efter kvinnan i ett desperat försök att få lite sällskap på denna obehagliga plats, men hon är som försvunnen. Hon med.

En rysning, och mer obehag. Var har jag hamnat? Detta kan ju inte rimligen vara Paris, eller hur?
Väl inne i den mycket välbyggda katedralen fortsätter mitt sökande efter mänskligt liv. Fast vid det här laget skulle jag nöja mig med en hund, eller en katt. Någonting som ser mig i ögonen, i alla fall. Jag finner en man. Samma obehagliga känsla som med kvinnan infinner sig, eftersom inte han heller ser mig riktigt. Vi utbyter några ord, han försvinner iväg. Jag letar, och även han går inte att finna, trots att han rent logiskt sett inte borde ha kunnat försvinna åt det håll han gick när hans lättsamma men egocentriska prat var klart. Han borde vara kvar i rummet högst upp i katedralen, men han är som bortblåst. Som om han aldrig var där. En rysning, och mer obehag. Var har jag hamnat? Detta kan ju inte rimligen vara Paris, eller hur? Jag ryser igen, och lämnar sedan den karga katedralen bakom mig och skyndar ut på gatorna igen. Denna plats, som nyligen var så vacker, är nu bara obehagligt. När jag får syn på ytterligare en man som vandrar på de tomma gatorna känner jag hur jag riktigt lyser upp av hopp. Snälla, se mig, ber jag tyst för mig själv. Prata med mig, inte bara till mig. Jag skyndar fram till honom.

Han ser mig, och tilltalar mig. För första gången är jag inte en statist i denna skumma charad. Tyvärr är inte mannen min vän. Vårt korta samtal slutar med att jag tvingas fly från honom. Hjärtat dunkar när jag springer genom gatorna – nu gäller det att fly och gömma sig! Men snart upptäcker jag att det inte är någon mening med det. Även denna man har nu försvunnit, och jag är inte längre jagad. Gatorna är återigen tomma på liv.
Jag stänger min 3DS, stirrar på den en stund. Känslan av ensamhet dröjer sig kvar, trots att mamma skramlar i köket och pappa svär över något ute på altanen. Utanför min 3DS skiner också solen, men här kvittrar fåglarna och grannungarna ropar på tomten bredvid. Och jag bor då verkligen inte i någon stad. Det är mer liv här i skogen än i miljonstaden Paris. I alla fall enligt spelet Kingdom Hearts 3D: Dream Drop Distance. Jag pillar lite med min 3DS, men lägger slutligen undan den för stunden.

Det är ett bra spel, speciellt för att vara bärbart. Inget snack om saken. Men det lider av samma sak många andra spel lider av – det är tomt. Livlöst. Ibland skulle det liksom vara trevligt ifall någon ville snacka lite om vädret, eller sälja något värdelöst till mig. Allt måste inte tillhöra huvudstoryn. Allt man gör måste inte få den alla röra sig framåt. Med dagens teknik måste det vara möjligt att få mig att inte känna mig ensam och isolerad i en miljonstad.

Jag öppnar den stängda dörren och lämnar mitt rum för att hitta några människor att prata med, människor som inte tittar på mig med blanka ögon och människor som inte försvinner och gömmer sig någonstans när vi pratar klart för att undvika framtid samtal. Förhoppningsvis.

Text av Sara Bergman

Sara är 18 år och går tredje året på gymnasiet. Spelintresset föddes med familjens NES, men den stora kärleken visade sig först i och med Nintendo 64, där hon slaviskt spelade Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time, som fortfarande är två av hennes absoluta favoriter. Hon gillar att läsa, skriva och, så klart, spela TV-spel.