I dagens spelklimat är det inte så konstigt att jag suktar efter oväntade, oförutsägbara upplevelser. 2012 förväntas spel vara på ett visst sätt, innehålla vissa element för att nå en viss försäljningssiffra, så att utvecklaren bakom kan gå tillbaka till ritbordet och börja jobba på ett nytt, likartat spel med ett snarlikt koncept. Jag ogillar att det är så, men jag får snällt acceptera det.

De som egentligen betyder något, de som inte läser den här texten, kan inte bry sig mindre
Men gnälla, det kan jag göra ändå. Det är nämligen svårt att inte kalla klimatet för tragiskt när spel som Syndicate eller Mirror’s Edge inte går med vinst. Förlustaffären Syndicate lämnade ett kaxigt avtryck i mig. Visst var det ett ”överflödigt” FPS och innehöll kryddor som vi väl känner igen från andra spel, men det fanns en själ i spelet, en känsla jag inte känt på flera år. Mirror’s Edge är ett ännu tydligare exempel. Med en för de insatta enorm hype-våg i ryggen släpptes ett spel som väldigt många verkade prata om, men som ändå inte sålde tillräckligt. Vi som tycker och tänker högt om spel har trånat efter en uppföljare sedan eftertexterna rullade – men de som egentligen betyder något, de som inte läser den här texten, kan inte bry sig mindre. Och denna bittra sanning leder till att en större spelstudio, där utvecklarna tankar sin bil och handlar sin mat för de pengar vi som konsumenter lägger på våra vardagsnöjen, tänker efter en extra gång innan de ger sig ut på tunn is igen.

Vad heter spelet? Mer än Call of Duty?

Det är ingen hemlighet att denna konsolcykel är gammal vid det här laget. Det känns. Sedan länge nu har den mest uppmärksammade, mest sålda spelserien stavats ”Call of Duty”. Utvecklarna bakom spelen är extremt skickliga, men samtidigt också obekvämt medvetna om vilka grepp som fungerar. De byter ut kulissen och skruvar lite under huven men i grunden är det samma väg vi får åka, år efter år. Men det slutar inte där. I andra hörnet har vi Nintendo som med full sving trummar på med exakt samma spelserier som för fem år sedan (i många fall ännu längre bakåt). Det är egentligen inget fel med det, spelen är i regel kvalitativa och underhållande. Men det är också förbannat tråkigt.

Nostalgi är en farlig eld att leka med
Så har vi då Sony – som tagit begreppet ”att leva på gamla meriter” till sin spets. Som Playstation 3-ägare har jag fått många nya och häftiga upplevelser, men det börjar bli länge sedan. På senare tid känns det som att jag fått nöja mig med paketen längst bak i skafferiet. De senaste åren har det haglat HD-utgåvor men nostalgi är en farlig eld att leka med. Ratchet & Clank, Sly Cooper och Jak & Daxter är alla hjältar som fått sina ”inte-så-gamla” äventyr upputsade och de är långt från ensamma. Jag har ofta hyllat dessa återutgivningar, för tanken är på ett sätt god. Men de kommer i klumpar, är visuellt och tekniskt undergivna och känns i slutändan fortfarande gamla.

Den stora massan vill ha samma typ av spel som för flera år sedan. De köper sina sport och FPS-spel och väljer bort spel som Enslaved, Fez eller Vanquish. Spel som betyder något mer. Vi som inte tillhör massan får antingen vänta i år efter nya upplevelser som rör om och lämnar avtryck, eller vända oss till indie-marknaden (något jag borde gjort för länge sedan). Jag känner fortfarande att det är kul att vara en aktiv tv-spelare, men det börjar kännas alldeles för urvattnat, tjatigt och förutsägbart för att det ska kännas spännande och givande.