Intryck av Resident Evil 6

I början av nästa månad släpps det relativt efterlängtade Resident Evil 6, där Capcom verkar försöka tillfredsställa nästan alla på en och samma gång. Eftersom min så kallade quicktitt/förtitt av Resident Evil 6 är lite speciell och inte öppnade för mig att prata om mina intryck av spelet, så tänkte jag skriva om dem i stället. Det är kanske bäst att först och främst klargöra att mina åsikter vilar på grunden att jag aldrig var så förtjust i de äldre spelen, men jag gillade både fyran och femman skarpt. Jag tror det är svårt att argumentera mot att spelen har bättre  gameplay i dag när vi slipper fixerade kameravinklar, även om man kanske tycker det är alldeles för lite skräck och för mycket action. Men för mig som inte är förtjust i skräck är det helt OK, inte för att jag någonsin tyckte Resident Evil var speciellt läskigt. Det har alltid känts ganska action för mig.

Resident Evil 6 är ett väldigt intressant spel, eftersom det nästan är tre spel i ett. Tre olika kampanjer med fokus på tre olika aspekter av serien, där Leon Kenneys kampanj är den som verkar stå ut mest. Medan Chris kampanj är den klart mest actionorienterade med SWAT-styrkor och maskingevär, är Leon Kennedys den som känns mest skräckbevandrad och satsar mer på atmosfär än de andra. Nu är det inte mycket mer av den varan i Leons kampanj än det var i Resident Evil 4, men jämfört med de två andra kampanjerna samt hela Resident Evil 5 känns det som ett stort steg mot seriens rötter. Jacks kampanj verkar försöka vara ett sorts mellanting, med både bombastiska actionscener såväl som inslag från seriens äldre installationer. Från vad jag spelat är Jacks kampanj även den svagaste av de tre, med rejäla tempoproblem.

Den bästa kampanjen verkar dock Leon Kennedy bjuda på, inte bara för att den känns som en direkt uppföljare till Resident Evil 4 med rejäla blinkningar till Resident Evil 2. Tempot är näst intill perfekt, vilket får mig att vilja kolla upp om olika team har arbetat med de här olika kampanjerna. För misstagen som begås i Jacks kampanj känns helt främmande för Leons äventyr. Tack vare de mycket mer strömlinjeformade kontrollerna och mångsidiga uppgraderingarna skulle jag till och med vilja säga att det jag smakade på från Leon var mumsigare än Resident Evil 4. Djupet som kommer med att kunna utrusta dig själv med specifika egenskaper som du sedan uppgraderar är ett väldigt välkommet inslag, som dessutom sköts på ett bra sätt. Just nu skulle jag kunna köpa spelet för 549kr bara för att få spela Leons äventyr.

Medan Leons kampanj handlar mycket om ammunitionsparande, mörka korridorer, hemliga gångar, amerikanska presidenter, nycklar till låsta dörrar, och mystiska pussel är Chris Redfield mer om hårdkokt action. Chris är en avdankad sate i stil med Max Payne, och försöker dränka sina minnen med alkohol. Självklart blir han än en gång indragen i tjänst, och går lös på zombies (som egentligen inte längre är zombies) i ett trångt slumkvarter. Till en början känns bandesignen väldigt klaustrofobisk, då hela första kapitlet handlar om trånga gränder, korridorer och trappuppgångar till tak. Men lagom till andra kapitlet öppnar det upp sig, och man befinner sig till slut i en byggnad som bara osar Resident Evil. En byggnad där jag gärna hade spenderat resten av kampanjen. Chris äventyr lyckades dessutom med att faktiskt berätta en spännande story, och previewversionen slutade med en cliffhanger som jag knappt kan vänta att få se fortsättningen på.

Sist och faktiskt minst har vi Jacks kampanj, och såvitt jag vet är Jack en helt ny karaktär i Resident Evils universum. Jag är dock inte ett rejält inbitet fan, så jag kan ha fel. Jag misstänker dock att han har knytningar till en annan välkänd person i serien, vilket kan öppna för intressanta saker. Grejen med att ha tre olika kampanjer är att alla tre utspelas ungefär samtidigt, och att de ibland korsar varandra. Det här innebär att du kommer behöva spela igenom samma scener flera gånger, fast med olika perspektiv. Det känns lagom hett, och kändes mest som att man spelade samma sak igen. Tyvärr. Med rätt utförande kan det bli en cool Pulp Fiction-effekt i historieberättandet, men ska jag vara helt ärlig har jag inte så jättestort förtroende för japanskt historieberättande i spel.

Resident Evil 6 är bättre än både fyran och femman på många punkter. Kontrollschemat är bättre – oavsett om det är för action eller skräck. Visst, du kan gå och skjuta, men du går väldigt långsamt. Det har även blivit lättare att spara ammunition, då närkamp fått mycket mer utrymme än förut. Nytt för serien är i stället en staminamätare som sakta dalar medan du sparkar sönder zombieskallar, och när den är slut har du inte ens valet att springa för livet om det finns zombies kvar. Så det är ett intressant litet risk/reward-system där. Siktandet har också fått nya element, då det är mycket svårare att pricka skallar på avstånd nu. Lasersikted är inte knäpp stilla, utan hoppar omkring. Du kan fixa stadigare sikte och mindre rekyl med hjälp av uppgraderingarna av förmågor som jag nämnde tidigare i texten, men allt som allt förlitar du dig mindre på vapen här än du gjorde i femman.

Det finns massor av saker som jag inte nämnt här, och kommer finnas ännu mer efter att jag spelat fullversionen av spelet. Vill ni veta mer så kan ni ju lyssna på mig och Ludde (som också spelat previewn) i premiären av Svamppod fyrkant, som förhoppningsvis kommer ut i slutet av september. Sen kommer vi även lägga upp en proper quicktitt i co-opläge. Tills dess kan jag bara säga att Resident Evil 6 gjorde mig både mer pepp och mer skeptisk, som bara ett så splittrat spel som Resident Evil 6 kan. Jag anar skyhöga toppar och bottendjupa dalar.