Efter en stabil men tunn första vecka var det dags för ”vecka” 2, som i kontrast istället var smockfylld med spelningar jag ville se och jag missade säkert någon riktigt bra. Här är mina intryck av de jag såg;

Band of Horses

Jag visste inledningsvis inte riktigt vad jag skulle tycka. Band of Horses musik är väldigt bra, men som live-upplevelse är det alltid svårt att nå genom skärm och högtalare. Känslan av att ”man skulle varit där” gjorde sig påmind. Men efter ett tag släppte det och likt de emotionellt instabila tonåringarna längst fram så rycktes jag med i den finstämda, genomtänkta musiken. Jag får nog fortfarande ut mer av att lyssna på en bra skiva med samma band, men live-konserten var helt klart värd min tid.

Jack White

I flertalet olika band och projekt har herr Jack samlat på sig en redig skara hits. Det är dock det främsta problemet när denne man ställer sig på scen, eftersom han alltid måste utesluta någon låt från antingen White Stripes eller Racontears. Men i överlag var det en riktigt bra spelning, om än lite utdragen och ”jammig” vid vissa tillfällen. Extranumret med Steady as she Goes, Hardest button to button och Seven Nation Army var dock värt all väntan, även om jag personligen hellre sett Consoler of Lonely än ovan nämnda låtar. Den låten är snygg-rock, summerad.

The Killers

Nya singeln Runaways lovar ett litet återtåg av ”de gamla” The Killers. De som gjorde mer rock än pop. Personligen hade jag inga problem med det nya poppiga soundet, det var bristen på riktigt bra låtar som gjorde Day & Age till en besvikelse. Live kan de dock välja och vraka från ett brett register av hits, och de framförs alla väl. Problemet är att inte inte blir så mycket mer än bra. De känns lite bekväma, lite för tillbakalutade och i överlag var det en ganska tråkig spelning. De nya låtarna (Runaways och Miss Atomic Bomb) var dock riktigt bra, och lovar som sagt gott inför hösten.

Noel Gallagher’s High Flying Birds

Som gammal Oasis-fan är det givetvis svårt att se Noel på scen utan Liam. Lite som att se sin nyskilda förälder med en ny partner, som man nu plötsligt ska kalla för mamma/pappa. Samtidigt har en viss del av Oasis-soundet alltid handlat om Noels sätt att skriva, och det soundet fortsätter in i hans högt flygande fåglar. Det är därför både kul men också synd att de största stunderna uppstår när han med kompband river av ”Don’t look back in Anger”. Låten bjuder fortfarande in till allsång.
Alla sjunger.
Jag ryser.
…
Och jag saknar Liam och the good old days.

Walk on the Moon

Jag hade ingen aning om vilka Walk on the Moon var innan jag kikade igenom årets spelschema. Efter en snabb Spotify-session var jag också inne på att det var ett band att kolla upp. Spelningen kändes dock lite.. överenergisk. Och trots denna energi hade de svårt att få med publiken, trots att musiken minst sagt är inbjudande för interaktion. Rent generellt känner jag att jag hade behövt lite mer kött på benen innan konserten, då hade jag kanske tyckt den var bra. Nu kändes den mest mjäkig.

Andra veckan levererade men bjöd inte på några större överraskningar av de band jag valde att se. Troligtvis grundat i mina smått fega val. Men ändå, en bra ”vecka”.