För 13 år sedan satt jag och följde den tredje omgång av SVT’s succeprogram ”Expedition Robinson” slaviskt. Jag var 15 år då och ”Robinson-Robban” (då endast Robban) var min stora idol. Han var fräck i munnen, presterade bra i tävlingar och hade något norrländskt över sig som tilltalade mig med mina moppefjun.
Efter säsongen var över, efter fler säsonger med densamme man skiftade intrycket ganska ordentligt. Utanför tv-tävlingen framstod den fortfarande väldigt unge Robban som en idiot. Ett pucko som in i det sista försökte synas i tv-rutan och bland löpsedlarna.
Jag fortsatte dock följa Robinson och den haltande tv-produktionen fick ändå ett uppsving när TV4 köpte rättigheterna för några år sedan. Det har aldrig blivit riktigt så bra som det var i början, men underhållningen har enligt mig ändå funnits där.
I årets säsong, som redan innan utnämnts till den sista, fanns nämnde Robban med igen. 13 år äldre, lika rapp i käften och med en förvånansvärt passande infödingfrisyr var han med för att ta revansch.
Russel spelade spelet helt perfekt två år i rad, men vann aldrig tävlingen.
Jag trodde jag skulle sitta och tycka illa om honom, men det hände aldrig. Visst kan han uppfattas som dryg och lite efter, men något händer med den mannen när han placeras i sitt rätta element. För visst kan denna man vara någon annan privat, men i tv-rutan kommer han alltid vara Robinson-Robban. Och så länge denna karaktär befinner sig på en ö, med pakter, matbrist och framförallt tävlingar så kommer jag heja på honom. Jag skrattar åt hans taffliga skämt, imponeras över hans förmåga att alltid prestera i tävlingar och håller generellt med honom i alla hans argument. Jag har inte mycket tillövers för Robert Andersson, men ”Robinson-Robban” gillar jag. Jag kan inte hjälpa det.
Men han vann inte denna gång heller. Jag hejade hårt på honom och surade en lång stund i soffan efter hans bittra finalförlust. Han var värld en seger efter 13 år som idiot i tv. Han var värd en seger efter ha slagit världsrekord i antal dagar på en Robinson/Survivor-ö. Men så blev det inte. Som så ofta var finalen ett stort antiklimax och blickar jag tillbaka har finalerna alltid känts konstiga. Att inte ha ens en liten gnutta tävlingsfunktion inblandat i den avgörande tävlingen utan istället förlita sig på vad ett packe bittra förlorare känner, kommer alltid kännas fel.
Russel Hantz är min favoritspelare i Robinson/Survivor genom tiderna. Men bland de Svenska tillskotten kan jag inte komma över, eller för den sakens skull överge ”Robinson-Robban”. Mannen har tillängnat hela sitt vuxna liv till tävlingen. Han var värd en trofé.
