Hermione duellerar med ett gäng dödsätare. Det ser ut att gå illa, dödsstöten verkar hänga i luften. En trollformel skjuts iväg. Dödsätaren närmast Hermione försvinner i en rökpuff. Harry Potter har räddat dagen, återigen.

– Men sluta göra allting då! ropar kvinnan bredvid mig i soffan.
Jag rycker till, jag har ju just räddat livet på henne.
– Jag hinner ju aldrig göra någonting! Fortsätter hon.

Ps3 kontrollen ligger bredvid henne i soffan. Hon ser sur ut, jag lovar henne att försöka att inte göra allt, lämna lite spelrum för henne med. co-op spel är klurigt. Kvinnan i texten är min sambo, låt oss kalla henne Linn (för det är så hon heter). Hon brukar spela spel som The Sims och Super Mario Bros. Hon blir illamående av spel i förstapersonsvy. Detta har som effekt att om våra co-op stunder är få. Vi spelar inte Borderlands eller Portal 2. Tillsammans spelar vi istället exempelvis Lego Harry potter och diverse Mario-spel.

Att lägga sig och förlora med flit är aldrig vägen till framgång
Till skillnad från Linn är jag en luttrad spelare. Sätt en kontroll i min hand och en skärm framför ansiktet så har jag strax förstått vilka knappar som gör vad. Det kommer av sig själv och ter sig logiskt för det mesta. I värsta fall vet jag vart jag ska leta efter instruktioner i options-menyn. Men så är inte fallet för många andra, något som är viktigt att tänka på när man spelar med människor som inte delar intresset. Det är en sak att lägga sig i Super Smash Bros-matcherna, att lägga sig och förlora med flit är aldrig vägen till framgång har jag upplevt. Men man kan ju välja en karaktär man inte är van att spela med, till exempel. Linn glömmer bort vilka knappar som gör vad om det är för långt mellan speltillfällena och om jag inte tänker på att lämna plats är det lätt att spelandet blir tråkigt för henne.

Det är lätt att spelandet blir utelämnande, andra intressen är kanske lättare att dela. Men spelandet blir ofta personligt, det kan vara svårt att sitta två i soffan och spela Fallout eller Zelda. Sen att jag liksom tappar bort mig själv i spelens värld när jag plockar upp kontrollen, gör ju inte det hela lättare. Jag kan utan problem lägga åtta timmar i sträck i skyrim eller Hyrule. Och visst är det svårt att inkludera någon i det? Men Lego Harry Potter får jag i alla fall spela med Linn, och jag älskar varje minut bredvid henne i soffan.

Text av Glenn Ahlström

Glenn är en 23:årig undersköterska från Lindesberg. Till vardags jobbar han med funktionshindrade barn och unga. Han sjunger dessutom i kör för att bejaka sin kreativa sida. Nybliven Metroidfrälst, har sen juni spelat ut alla sidscrollande Metroidspel och började nyligen spela Prime-trilogin.