I Assassin’s Creed III förflyttar vi oss till 1700-talets Amerika och får bevittna en nations födelse. Som europé är jag inte direkt superinsatt i just den här delen av historien. Det lilla jag vet är minnesfragment från högstadiet om te i Boston och en massa män som skrev på ett dokument om att folk har rätt till björnarmar.
Min fyndiga och elegant exekverade inledning till trots tänkte jag hoppa direkt till pudelns kärna rörande varför Assassin’s Creed III, eller någon av de andra delarna för delen, inte är min grej. Assassin’s Creed verkar vara ett fantastiskt spel, men det är bara väldigt bra – och det gör det värre än dåligt i min bok.
Alltså så här: Problemet är inte att Assassin’s Creed III på något sätt är dåligt, jag tycker det är det bästa Assassin’s Creed-spelet i serien, men kvalitén är inte bra fördelad mellan dess olika respektive områden. Det är snyggt som fasen (med undantag för ansiktena som ser ut som de läskigaste Uncanny-valley-dockorna på länge. Vad är grejen med att alla har glödlampor som reflekteras i sina ögon och varför har alla läppglans?), men kontrollen är inte pålitlig. Det har en genuint intressant kontext, men slarvar bort den med oengagerade manus. Världen är fylld av saker att göra, men inget spelar någon roll för helheten.
Styrkan och försäljningsargumenten för serien har alltid varit dess stora öppna värld och öppenheten i uppdragen, men allt för ofta misslyckas jag och desynkroniserar, som det kallas i spelet, för att min lösning inte stämde överens med hur Ubisoft tyckte jag borde ha gjort. Det finns en snitslad bana jag förväntas ta och det blir plågsamt genomskinligt att spelet inte alls är så öppet och godtar inte alls så många varianter som det ger sken av. Det finns två, kanske tre, metoder att lösa uppdrag på, allt annat ger felmeddelanden och omstart.
Det skulle vara så mycket enklare om spelet var rakt genom uselt på alla plan, men nu finns det ögonblick av hopp om en spelupplevelse utöver det vanliga, men när de inte infrias blir det desto värre. Precis som Santa Piscas vidrigaste tortyr är hoppet om flykt är Assassin’s Creed III:s glimtar av storhet plågsamma att uppleva, för det blir aldrig mer än så. Glimtar av något som skulle kunnat vara fantastiskt.
Ps. Båtstriderna är inte särskilt märkvärdiga. Ds
Blir man på något sätt motiverad av handlingen? Hur är britterna som bad guys? Jag gissar på att man först får se dem bete sig som svin för att få en tillfällig anledning att ha ihjäl dem.
Bara på grund av den här texten kan jag inte sluta se att alla ögon i det AC3 är sjukligt obehagliga *besviken*
Jag var så fantastiskt…
… besviken på AC3. Jag har spelat alla tidigare titlar och detta var första gången jag började hoppa över mellansekvenser.
Gameplay var trist, Miljön var trist, hoppa i träd var förbannat trist, åka båt var meningslöst och storyn för mycket tråkig dialog. De 15-20h jag la på det var slöseri med tid. Hade hellre klippt gräset i 20h än att spela om det.
Med stor marginal det sämsta AC.