Jag har absolut inget emot att bli hållen i handen. Faktum är att jag är en sådan person som uppskattar att få hålla handen. Jag skulle kunna sträcka mig så långt att påstå att jag tycker det är mysigt. En hand som håller min ser jag som ett tecken på att det nu bara kan bli bättre. Lättare. Intimare.

Ibland träffar du någon som inte alls verkar vilja hålla din hand. Någon som inte visar det minsta tecken på att du ska få känna värmen från dennes mjuka, lena hand
Ibland träffar du någon som inte alls verkar vilja hålla din hand. Någon som inte visar det minsta tecken på att du ska få känna värmen från dennes mjuka, lena hand. Ändå känner du att det är något på gång med denne. Något stort, något oväntat. Något du inte har varit med om förut. Någonting överväldigande.

När du väl har börjat vänja dig med att inte få din hand hållen, börjar du fundera på varför du inte får din hand mysigt omslingrad? Du börjar tvivla på dig själv. Är det dig det är fel på? Sedan inser du att det faktiskt inte är fel på dig. Mer och mer börjar du uppskatta att inte få din hand hållen. Du börjar känna dig mer självsäker än vad du någonsin har gjort tidigare. Situationer du befunnit dig i tidigare tar du dig an på ett nytt sätt. Ett bättre sätt.

När sedan allt är klart och du ligger där, helt utmattad, som du har gjort så många gånger förr, noterar du att det den här gången känns annorlunda. Istället för att som vanligt gå vidare till något annat känner du att du vill stanna kvar. Du måste stanna kvar. Du vill ge dig hän, ännu en gång.

Dishonored är någon som kommer vägra hålla dig i handen. Dishonored är någon som kommer erbjuda dig oändligt med val. Dishonored är någon som kommer låta dig bestämma hur er upplevlese ska bli. Men framförallt, eller kanske tack vare just det, är Dishonored är förbannat bra spel.