Tid är bra. Jag har mer tid nu än på väldigt länge. Och något jag alltid velat göra när jag fick mer tid över, förutom att utforska anime-träsket, så var det att plocka upp mitt förlegade serietidnings-intresse igen. Jag tjuvstartade redan förra sommaren då jag jobbade natt, och läste en ”must-read” kollektion av Batman-serier. Men sen ebbade allt ut och min vardag tog överhanden igen.

Men nu, nu har jag tid. Och när jag helgen innan mitt uppehåll besökte Bokmässan i Göteborg passade jag på att köpa på mig lite tidningar jag alltid velat läsa, för lite mer pengar än vad jag egentligen hade råd med. En av dem var Wolverine: Origin, som Malin så entusiastiskt tidigare tipsat om. Jag är precis som resten av serietidningsvärlden en ”Wolverine-fanboy” och var väldigt intresserad av att lära mig mer om denna super(anti)hjältes ursprung.

I efterhand kan jag förankra att det mycket riktigt var en intressant läsning. När läsaren kommer in i bilden är Wolverine bara en liten pojke och det tar en lång stund innan man ens ser en liten skymt av den individ som vi idag känner igen. Majoriteten av tidningen håller tempot nere och känslan sansad, men inte utan att hålla läsarens intresse uppe. Jag kan dock inte låta bli att känna att jag ändå har börjat i en konstig ända, eftersom mina kunskaper om X-men i allmänhet och Wolverine i synnerhet till största delen kommer från filmerna, som är mer eller mindre duktiga på att ta sig friheter.

Med det sagt så var det ändå ett album som var väldigt svårt att släppa taget om. Den var enormt snyggt ritad, innehöll fantastisk dialog och en handling som skulle kunna stå på egna ben, även om den inte var knuten till X-mens universum. Karaktärerna kändes genomtänkta och levande, och i albumets andra halva stod håren på mina armar fler än en gång.

Men i grunden så är det ändå en berättelse för fansen i första hand, och även om min rekommendation är stark så råder jag er att kanske läsa något annat först. Det ska, med Malin som källa, finnas ganska mycket freakin’ awsome i X-men väg.