Electronic Arts första uppenbara försök att stjäla en del av CoD-kakan från Activision kan ses rent generellt som ett misslyckande. Men om man inte håller upp Medal of Honor jämte Black Ops siffor, så ser man att det ändå var ett framgångsrikt spel rent försäljningsmässigt. Därför är det föga överraskande att vi nu ser Medal of Honor: Warfighter, även om Battlefield 3 tagit över som utgivarens riktiga CoD-konkurrent. Principen är enkel: en militärskjutare med PR-budgeten EA kan erbjuda säljer med stor sannolikhet bra. Att det är CoD-publiken man riktar sig till är fortfarande uppenbart, men samtidigt finns det små nyanser i Medal of Honor: Warfighter som får det att kännas mer eget. Även om det också finns uppenbara likheter.
När jag når Electronic Arts bländande ljusa kontor och skrivit på NDA-papprena slås jag av vilken korvfest det är. Vanligtvis brukar det åtminstone finnas två, kanske tre kvinnliga spelskribenter på plats. Den här gången var vi en så där 25 män, och inte en enda kvinna. När jag erbjöds en kort intervju med en PR-person avböjde jag, eftersom jag inte hade några intressanta frågor i åtanke utöver de typiska PR-frågorna som personen redan svarat på och som ingen av Svamprikets läsare vill höra om. Men så här i efterhand önskade jag nästan att jag hade tackat ja till den där intervjun, och ställt ”var e brudarna?” som enda fråga. Det gäller att vara förberedd, Tommy.
Radiostyrd död
Men i stället satt jag och sköt motståndare i skallen extra mycket. Först ut var ett smakprov av kampanjen, där vi skulle inta ett förstört kvarter via Somalias stränder. Det första jag lägger märke till är var fokus i utmaningen ligger. Det handlar inte om att tömma mitt magasin i fienden tills den oundvikligen faller till marken. Jag får räkna med att de flesta av mina kulor missar. Inte bara för att vapnen har en mer realistisk spread, utan även för att fienderna är ovanligt angelägna att inte dö. De spenderar mer tid bakom skydd än de spenderar åt att titta upp för att skjuta mot dig. I gengäld är både jag och mina motståndare mer sårbara än vad som brukar kännas standard. Det räcker oftast med att en enda kula träffar för att fälla en fiendesoldat. Det känns mäktigt och kraftfullt, på något vis.
Det känns som att Medal of Honor: Warfighterhar en gnutta egen identitet bakom den generiska titeln, även om kampanjen fortfarande innehåller tydliga CoD-element som breaches i slow motion där det gäller att ta ut alla innan tiden vevas upp till normal hastighet igen. Eller när man tar ett otympligt litet radiostyrt fordon med maskingevär genom steniga ruiner. Båda inslagen borde tillfört mer nytt än de gjorde. Sen har vi ju det här med att ”realistiska” militärskjutare väcker obehag hos mig. Delvis för att jag ser dem som rekryteringspropaganda, delvis för att de stryker vår enda militära stormakts bristande utrikespolitik medhårs, och delvis för att de antagoniserar folkslag när de enda bruna människorna man ser är de man ska skjuta. Samtidigt ropar soldaterna saker som ”aim for their towels” och kallar somalier för ”skinnies”.
Jag har redan sagt vad jag tycker om soldater som skriker otrevliga saker i spel, så det går jag inte närmare in på här. Att visa krigets otrevligheter är helt OK i min bok, även om jag önskar att man vågade göra det i större utsträckning och inte bara i underhållningssyfte. Men på tal om vår enda militära stormakt och soldater som ropar saker, så finns en hel del nationaliteter representerade. Åtminstone i multiplayer. Och alla ropar saker på sina egna språk, även om de svenska orden halkade fram i form av skånska. Jag må ha en hel del negativt att säga om hur relativt ointressant och oinspirerat kampanjen kändes, men multiplayerläget föll mig verkligen i smaken.
Okej, det här är faktiskt jävligt awesome
I egenskap av någon som spenderat hundratalet timmar med Counter-Strike kändes Warfighters multiplayer mycket mer som min smak än Call of Dutys ”run and gun”-gameplay. Här handlar det inte om att kuta omkring med ett övermäktigt shotgun och pumpa bly i motståndarna utan att stanna upp. Jag älskade hur det handlade mer om strategiskt samarbete än något annat, och det är här som Medal of Honor: Warfighter verkligen skiner. Nu är jag inte så pass insatt i moderna militärskjutare att jag kan säga om det är en unik funktion, men jag blev väldigt imponerad av hur respawnsystemet hanterades. Dina lagkamrater spawnar nämligen alldeles bakom dig om du sitter och lurar gömd undan fiendens synfält. Det här uppmuntrar lagspelande något enormt, och kändes mycket viktigare för sättet man spelar än det kanske låter. Andra spel gör det säkert redan, men med tanke på hur mycket kritik jag hört angående spawnpoints i Modern Warfare 3 känns det som ett viktigt kort att spela.
Lite av en ledtråd för att Medal of Honor: Warfighter inte kan spelas som Call of Duty är det faktum att mitt lag hela tiden förlorade trots att vi hade Tejbz på vår sida. Nu kan det såklart handla om att han var mer upptagen med att spela in videomaterial än att skjuta italienarna vi spelade mot TO THE FACE TO THE FACE, men eftersom jag faktiskt lyckades få mer poäng än honom (sådär, nu fick jag med det i texten också) tror jag det handlar mer om att Warfighter ska spelas mer som Counter-Strike än CoD. Oavsett om vi skulle fånga och hålla punkter, desarmera bomber eller bara skjuta ihjäl varandra hade jag jävligt kul. Det enda negativa jag har att säga om spelets multiplayer är hur klasserna skiftade oförklarligt för mig beroende på vem jag spawnade bakom, vilket kunde irritera mig lite när jag plötsligt blev sydkoreansk sniper på en bana som verkligen inte passar sig för snipers.
Det är lätt att anklaga Medal of Honor: Warfighter för att CoD-klona med varierande resultat i kampanjen, men spelets multiplayer verkar faktiskt ha en egen identitet och spelstil att skryta med. Jämfört med CoD känns det som ett mer realistiskt och moget sätt att närma sig genren, och jag gillar’t.
