Peppen kom egentligen från ingenstans. Jag tror jag läste någon tidig recension som berättade om en sci-fi thriller som behandlade tidsresor med respekt men ändå tog ut svängarna med konceptet. Jag behövde inte mer än så. Jag skulle se Looper. Nyss.

Jag såg den i onsdags. Och även om jag egentligen skulle behöva se filmen igen för att ge några vettiga intryck så har filmen sjunkit in lite. Jag är imponerad. Rian Johnson ska enligt The Totally Rad Show vara någon utöver de vanliga och med hans senaste verk i åttanke är jag mycket intresserad av att spana in hans tidigare verk (Brick, The Brothers Bloom). Det jag uppskattade mest var givetvis tidsresorna, hur de fungerade och hur man med små snygga berättartekniker visade hur de fungerade, snarare än att förklara för tittaren.

Framtiden kändes inte futuristisk, utan rå och kall
Filmen utspelar sig lagom långt in i framtiden. Också något jag verkligen uppskattade, då framtiden inte kändes futuristisk, utan rå och kall. Man visade tydligt, enkelt och med gott resultat att framtiden var brutal och hemsk – men folk levde där, de låg inte i rännstenen utan fortsatte sina liv i deras verklighet. Det finns ingen anledning att visa upp misär eftersom människor anpassar sig. Världen utanför var kall och hemsk, men de karaktärer vi följde verkade må ganska bra ändå. Bortsett från droger och mord och sånt. Filmen hade en tydlig vändpunkt ungefär halvvägs in. Första delen berättade nästan i Noir-stil med sitt långsamma men ändå intensiva tempo, för att sedan utvecklas mer som en rå, dammig western-film. Jag gillade båda delarna. Mycket.

Skådespelarinsatserna var genomgående bra. Till och med gamle Bruce, som nu håller sig till den enda min han gjorde sig känd för under 90-talet, lyckades framkalla känslor och spänning kring sin karaktär. Extra intressant blir det när denna karaktär får möta sitt yngre jag. En person han föraktar och ser ner på, eftersom mycket har hänt under de 30 år som skiljer dem åt. Joseph fortsätter också övertyga, men det var en lurvig, iskall maffiaboss spelad av Jeff Daniels som stal showen. En fullkomligt utmärkt insats, av en skådespelare som förtjänar en andra chans i rampljuset.

Christopher Nolan har de senaste åren prenumererat på utmärkelser som ”fantastisk” och ”mästerlig”. Jag vet inte om jag är redo att kalla Looper för något liknande, men filmen närmar sig Nolans territorium i sina bästa stunder. Det är en ”must-see” för alla sci-fi freaks och jag ska personligen ha betydligt mer koll på Rian Johnson. I framtiden.