James Bond borde vara irrelevant vid det här laget. 50 år är en lång tid, inte minst på vita duken men ändå står han där i sin svinsnygga kostym, och ändå sitter jag där i biostolen igen. Film 23, Skyfall. känns som en hyllning till den gamla skolans James Bond, men inramad på ett modernt, precisionssäkert sätt. Referenserna och vinkningarna finns överallt. Vissa subtila, andra helt öppna, men alltid med en schysst finess och som får mig, som ändå sett ett dussintal filmer från serien att skrocka lite försiktigt för mig själv. Bond får sin ikoniska drink precis som han vill ha den utan uppmaning, exempelvis.
Filmens ämne är också en tidsresa där man blickar bakåt ofta och gärna. Efter filmens ovanligt klassiska öppningsscen avtäcks huvudtemat, där ovänner från förr återvänder för att hämnas för M16-avdelningens tidigare synder. Detta görs, å andra sidan, med väldigt moderna medel och hela agentorganisationens existens ifrågasätts från flera håll då det moderna samhället tycks ha hunnit ikapp den ensamme agenten. Man kan dra paralleller till dagens samhälle och Wikileaks hur länge man vill. När man ändå håller på kan man försöka hitta likheter mellan Julian Assange och filmens antagonist Raul Silva (spelad av en lika excentrisk som briljant Javier Bardem) också. Eller så släpper man konspirationsteorierna för 2 timmar och 41 minuter och käkar lite popcorn istället.
Med Skyfall visar Sam Mendes att han var rätt man för förtroendeuppdraget. Upplägget känns som klassiskt för serien, ändå finns det tillräckligt mycket nya grepp och överraskningar för att hålla filmen intressant trots utdragna scener och en speltid på över två och en halv timme. Tempo-reglaget används ofta och väl och bygger upp mot en väldigt mäktig avslutande scen där bildspråket, som är snyggt och imponerande filmen igenom, glänser lite extra mycket. Skyfall är utan tvekan den snyggaste Bond-film jag sett och snygg är också Daniel Craig, som återigen briljerar i rollen som 007. Agenten ska vara charmig, dödlig och sexig på en och samma gång och Craig ror hem hela båten, och lyckas dessutom vinna lite vresiga gubb-poäng på kuppen.
Om 2006 års Casino Royale gjorde James Bond modern och relevant igen så är Skyfall filmen som passerat puberteten och vågar erkänna sin historia. James Bond är tydligen ett spektakel som vägrar dö, och jag ser inga problem i det så länge man fortsätter göra bra filmer med begåvade människor på rätt plats. Skyfall är inte bäst någonsin, men ett tydligare styrkebesked från Agent 007 har jag aldrig sett förut.
