Call of Duty är inte min typ av spel. Det ska ni veta när ni går in i den här recensionen. Om ni själva skrikorgasmerar bara ni ser ett rakat militärhuvud och siktet på en AK47a så kommer ni med största sannolikhet inte hålla med mig. Gillade ni föregående spel i serien, ja då gillar ni antagligen det här. Då kan ni sluta läsa typ nu. Hejdå.

Min enskilt största kritik mot Call of Duty: Black Ops 2 är att jag helt enkelt inte har särskilt roligt

Call of Duty är inte min typ av spel. Har aldrig varit. Men samtidigt minns jag att jag hade ganska roligt med Modern Warfare 3 förra året, ändå. Därför hade jag hyfsat stora förväntningar på Black Ops II, i alla fall. Tänkte att det blir några härligt fartfyllda timmar i kampanjen följt av att jag åkte på smörj online, men ändå hade ganska så kul.

Så blev det inte. Istället måste jag konstatera att min enskilt största kritik mot Call of Duty: Black Ops 2 är att jag helt enkelt inte har särskilt roligt. Alls.

Hej, jag är någon slags huvudperson!

Jag gillade faktiskt kampanjen i Modern Warfare 3, även om storyn intresserade mig föga. Det var, precis som alla säger, hårt regisserat och strömlinjeformat. Men det var också sprängfyllt av action och jävligt häftigt. Inte jävligt substansfyllt, men kul när man är på rätt humör.

I Black Ops 2 är känslan inte densamma. Där Modern Warfare 3 var en bergochdalbana är Black Ops 2 som att sitta fast i trafiken med Lamborghini. De få korta instanser när spelet öppnar upp sig och blir lite friare är fartfyllda och roliga, men för det mesta är det en trögflytande sörja av rutinmässiga knapptryckningar. Att göra spelmoment av att sakta gå nedför en korridor inklämt mellan två videosekvenser eller en smygsekvens där ens enda uppdrag är att gå bakom en annan kille som avgör när det är säkert är inte varken intressanta eller roliga sätt att förvalta mediet.

Storyn i Black Ops 2 är en epilepsiframkallande hoppig sak som jag inte kunde hänga med i, eller för den delen engagera mig nog för att försöka, om så mitt liv hängde på det. Det är något om en terrorist som är arg för något och därför ska förstöra världen ungefär. Man försöker göra det till ett grepp att låta spelet utspela sig både i modern tid och i återblickar till sextiotalet, men det spär bara ytterligare på den hoppiga känslan. Visst blir det konstanta miljöombyten, men det är först en dryg timme in som man bjuder på en miljö som sticker ut. Allt innan dess är mest en generisk degklump i mitt minne.

En sak som dock sticker ut i mitt minne av tidiga spelet är något som lämnade en inte helt halvmysig eftersmak. Att det är en parad av bruna människor som ska avverkas är inte precis något nytt, men när de illa beväpnade fiendesoldaterna plötsligt börjar retirera och mitt uppdrag blir att jaga efter dem och skjuta dem i ryggen tillsammans med mina tjoande och skrattande lumparpolare känns det fel på ett helt nytt sätt. Man uppmärksammar inte heller tilltaget på samma sätt som med Modern Warfares berömda flygplatsscen eller flera av de moraliskt tveksamma delarna i Spec Ops: The Line där man försöker säga något, här är det bara skoj spelmekanik. Och det är väl… roligt. Eller något.

Men. Inte fan bryr ni er väl om någon jävla soldathistoria när man kan mörda polare online.

Det är tydligt att det inte kommer vara lätt för utomstående att komma in i spelet

Jag är verkligen inte bra på multiplayer. Har aldrig varit. Jag är helt enkelt inte snabb nog. Och aldrig har det varit tydligare än i Black Ops 2. Jag försöker mig på att spela i träningsläget där svårighetsnivån sänkts i och med att man blandat in lite AI-spelare i mixen. Men någon direkt skillnad gör det inte. Jag blir skjuten gång på gång och hinner sällan ens se vem som skjuter mig.

Visst är det inte Treyarchs fel att jag suger på multidöd, men det är tydligt att det inte kommer vara lätt för utomstående att komma in i spelet. Eftersom karaktärerna dör så fruktansvärt lätt blir min multiplayerkarriär inget mer än en upprepning av ”tio sekunders vild löpning, död, respawn”. Människorna man möter har en enorm rutin och skicklighet redan dag ett, och eftersom jag får stryk till och med i träningsläget har jag ingen direkt chans att bli bättre.

Istället stänger jag av, surar, äter ett äpple och ger mig sen i kast med Zombieläget. Zombies, tänker jag, här är min chans att glänsa. Istället dör jag upprepade gånger enbart på grund av att jag somnar över handkontrollen. Det finns inget av den intensitet jag vant mig vid från horde-lägen. Jag tänker att det måste vara fel på mig och startar både två och tre matcher till, men tvingas sluta när jag tråkas till dödens rand.

Plötsligt har jag försökt mig på allt vad Black Ops 2 har att erbjuda. Och kort sammanfattat är det inte så mycket. Inte för mig i alla fall. Jämfört med nyligen släppta Halo 4 känns grafiken utdaterad, AI:n är stundtals stenkorkad och let’s face it, autospawnande fiender är inget som borde finnas år 2012 om det inte är jävligt väl motiverat. Det blir en halvengagerad tumme ner för Black Ops 2. Jag lär inte plocka upp det igen.