Jag levde i Metallica-bubblan ohälsosamt länge. I många, många år ansåg jag dem som världens bästa band, jag hade en övertro på att jag aldrig skulle sluta gilla bandet, nästan på religiös nivå. Jag hade fel. Visst uppskattar jag fortfarande bandet, men den intensiva, ovillkorliga kärleken flöt tillslut iväg.

Under de senaste åren har jag lyssnat extremt lite på Metallica. Senaste ”riktiga” plattan, ”Death Magnetic”, var som bäst innan den faktiskt släpptes och intresset hade redan då falnat en hel del. Suget har stundtals kommit tillbaka, mättats och sedan försvunnit igen. När jag sedan skaffade Spotify…

Troligtvis är jag inte den enda som sätter ihop en Spotify-lista med Metallica-låtar idag. Troligtvis väldigt långt ifrån. Men jag kunde ändå inte låta bli.

11 nyanser av Metallica (Spotify)

Jag valde att endast välja elva låtar, en från vardera album, vilket i sig var svårt men samtidigt gjorde listbyggarprocessen lite enklare. Jag valde inte alltid de solklara valen heller, som deklarerat här nedan, utan mina personliga favoriter. Håll till godo!

Battery

Det var svårt att inte välja Master of Puppets från skivan med samma namn, men inom mig känner jag att Battery betyder lite mer. Den är så direkt, så brutal och ursinnig. Den går rakt ner i benmärgen och släpper aldrig taget. En låt som i stort sett aldrig nådde sin fulla potential live, men på skivan är den snudd på fulländad.

For whom the bell Tolls

Jag minns att jag stod på Ullevi 2004 och var rejält oroad. Jag skulle nämligen se Metallica och hade sett att bandet strukit min favoritlåt live under några av deras senaste spelningar. Men bandet kom ut och spelade låten till min euforiska lycka, och romansen fortsatte många år efter det. Beträffande ”Tools” kan man argumentera att både Creeping Death, Fade to Black och Ride the Lightning är bättre spår, men för mig har det alltid varit spår 3 som gett mig mest. Gunget, det enkla tugget, har alltid fått mig att vilja headbanga mig rödsprängd.

Whiplash

Kill em All är en häftig, punkig platta. Den har skavanker, är något ojämn och James har inte ännu hittat sin röst. Men det finns ett par riktigt fina guldkorn ändå och Whiplash var en av de första jag fastnade för. Live vinner Seek and Destroy varje dag i veckan, men på skiva drar Whiplash ett lite längre strå för min egen del. Motörhead-influenserna hörs vråltydligt, huvudriffet är genialt i sin enkelhet och jag tycker det fortfarande är lite ballt när James sjunger ”- We’ll never stop, we’ll never quit, cause were Metallica”.

Sad but True

Ga-gagaga-trummorna som leder in låten efter introt är mitt första tydliga minne av Metallica. Min bäste väns bror hade svarta albumet på kassett och spelade in en kopia till mig. Jag fastnade aldrig för Enter Sandman då, men Sad but Trues enkelhet tilltalade mig. Det var, och är fortfarande rakt, rent, enkelt men effektfullt och förbannat tungt. För mig är det inte bara en av Metallicas bästa låtar, det är en låt som på strax över fem minuter beskriver hårdrock.

The Memory Remains

Detta var den svåraste låten att plocka in på listan. Detta för att Reload egentligen inte är en sån värst bra platta. Den består mest av skåpmat som borde lagts åt sidan. Men ”Memory” är på sina ställen ändå rätt fräck. Jag gillar det blues:iga soundet, och Marianne Faithfulls trallande sätter sig i huvudet ganska snabbt. Funkar också väldigt bra live.

Blackened

Det tar verkligen emot att inte välja One här, men efter många lysningar under kvällen står det klart att Blackened gör mer för mig. Ursinnigt tempo precis som Battery, men med ett mellanparti som får mig att vilja spela lufttrummor – varenda jävla gång. Ljudbilden är, som så ofta med Metallica, ganska uselt mixad på …And Justice for All, men i Blackeneds fall gör det inget alls.

Astronomy

Coverskivan Garage Inc. sitter faktiskt på några riktigt sköna låtar, både på den ”nya” och gamla sidan. Men av någon anledning kommer jag tillbaka till Astronomy. Jag gissar att jag har någon personlig anknytning till den. Sen tycker jag James sjunger väldigt bra just här, och han borde verkligen sjunga på fler Blue Öyster Cult-covers. Jag tror just det soundet skulle vara perfekt för en framtida soloskiva.

The Judas Kiss

”- BOOOOW DOOWN!” Egentligen är det dessa få sekunder som leder in till refrängen där låten är som allra bäst. Death Magnetic är en rätt bra platta, men lider oerhört av sitt ”vi-vrider-upp-det-på-11-sound”, och känns genomgående som alldeles för överarbetad och ojämn. Men The Judas Kiss är en av de riktigt bra låtarna – enligt mig den allra bästa på plattan. Jag önskar bara att jag fått suttit med i studion och klippt bort allt dökött, samt sänkt master-volymen några snäpp. Då hade den varit ännu bättre.

No leaf Clover

Jag skulle inte kalla symfoniorkestern som direkt nödvändig för Clovers existens, låten funkar ganska bra utan stråkarna, men jag tror att James och Lars hittade ett nytt litet sound när de visste att låten skulle framföras tillsammans med en orkester. Jag gillar det soundet väldigt mycket, och tycker det är lite synd att vi inte fått mer av den varan. Det finns många låtar som lyfts fram tack vare symfoni-orkestern på S&M; Bleeding Me, Battery, One och The Outlaw Torn för att nämna några, men No leaf Clover är ändå bäst.

Hero of the Day

Load är faktiskt en av Metallicas bättre skivor. Men om man är ett troget, ”äkta” Metallica-fan så tycker man fel om man tycker det. Men en sak som Metallica alltid varit bra på är att vara orädda. Om man kan döpa det till arrogans eller isolering från den verkliga världen låter jag vara osagt, men att släppa en skiva som låter som Load, efter en skiva som Metallica (Black Album) talar sitt tydliga språk. På plattan finns många riktigt bra och intressanta låtar, min favorit har länge varit Hero of the Day. Jag gillar hur den mjukt och oblygt glider över från finstämt, till ett hårdare parti och sedan tillbaka igen. Det låter kanske inte riktigt som Metallica, men jag tror det också är en del av poängen.

The Unnamed Feeling

St. Anger är en svår platta. För mig var det skivan som drog igång headbangaren i mig igen, efter att han nästa gått vilse i FM Rock och Rap Metal. Men det var mer det faktum att Metallica var tillbaka med en tung skiva, snarare än skivans kompetens, som ryckte upp mig. Många av låtarna på St. Anger skulle aldrig ha släppts, och återigen är soundet ett stort problem. The Unnamed Feeling är dock en låt som fungerar trots det överdrivna soundet. Den har en spännande rytmik, är tung på rätt ställen och jag älskar James sånginsats i låten. En plågsamt bortglömd, något exotisk, Metallica-pärla.

—

Vi får se. Kanske får jag fler återfall nu när bandet bara är några Spotify-klick bort. Men som jag känner just nu är Metallica ett avslutat kapitel. Detta trots att jag använde ”MetallicanderS” som smeknamn under högstadiet.

Hur är din relation till Metallica?