Assassin’s Creed

Kommer ni ihåg 2007? George W. Bush var president i U.S.A, man var i krig mot folk som hade olja, manusförfattargillet i samma land gick ut i strejk (om det berodde på att verkligheten var mer absurd än dikten är fortfarande oklart) och familjen Simpsons långfilmsdebut gjorde ett helt jordklot besvikna. Något annat som hände samma år var att Ubisoft släppte det innovativa men mediokra lönnmördarspelet Assassin’s Creed. Det var stort, det var maffigt, det var (imaginärt) fritt, det hade enformiga uppdrag och man var aldrig särskilt mycket i lönn med sina mord. Sedan dess har ytterligare fyra huvudspel och nio spel till andra format släppts. Så vad har hänt i dessa iterationer? Ja, inte särskilt mycket tyvärr. Assassin’s Creed är fortfarande maffigt, (imaginärt) fritt, har enformiga uppdrag och har fortfarande väldigt lite med lönnmord att göra.

Finansiellt går det som smort för serien, men kreativt har det inte varit någon utdelning. Jade Raymond och hennes team tog fram något nytt 2007 – en oslipad diamant, men ingen har vågat sig på att göra den till en kronjuvel.

(Fun fact: I spelens värld fick Duke Nukem slut på tuggummi samma år som Assassin’s Creed släpptes. Dr. Thomas Light, uppfinnaren av Mega Man, vann nobelpriset.)

Samson Wiklund

Black Ops II

Visst, det är kul med superregisserad dunderaction. Absolut. Eller, ja, det var det i alla fall. För sisådär 353255 Call of Duty-spel sen. Att skapa en filmisk upplevelse i spel genom att begränsa spelet till en cinematisk rälsskjutare har gjorts i absurdum och det är inte intressant längre. Och det är inte roligt längre. Jag har beskrivit det som att köra sportbil och sitta fast i en bilkö. En massa hästkrafter under huven, men absolut ingen frihet. Man slänger sig på gasen så fort det lättar upp, men sekunden efter tar det stopp igen.

Det är det absolut sämsta sättet att utnyttja spelmediet. Spel kan berätta historier på sätt inget annat medium kan och att då gimpa ner till en film med några få QTE när man har budgeten att göra något riktigt fantastiskt är fanimej tragiskt. Och inte kan jag väl vara ensam om att tycka att soldattramset står upp i halsen? Militärporr är bara inte häftigt och intressant längre. Om det nu någonsin var det.

Nej, säger jag. Nu får det fan räcka.

Linus Svensson