Jag minns hur jag som ung alltid relaterade spel till allting annat. Jag låtsades att jag var hjältarna i spelen som jag spelade, hittade på lekar utifrån dem, men de var även en så mycket större del än bara fantasi och lekar. Spel var en del av vår kultur, vårt sätt att umgås socialt, något vi hade gemensamt.
När mina kompisar satt på skolgården och ofta pratade kring skräckfilmer de fått se för sina föräldrar så var jag alltid som mest utanför. Det var därför spel var så välkomnande. Spel var inte tabu på samma sätt som filmer var, och dessutom så verkade inte mina kompisar bry sig speciellt mycket kring vad det var som jag spelade, så länge det var ett spel. Under den här tiden så var inte internet lika utbrett som det är idag. Visst kunde vi spela lite multiplayer i split-screen, men inte som idag. Idag har det utvecklat sig till något helt annat.
Idag sitter istället barn och spelar det som de kan få mest ut av för pengarna, så kallade evighetsspel. Helst ska det vara online också. Det märkte jag själv i och med internets breddning under min uppväxt, och i takt med att möjligheterna för spelande växte så tar man vara på det. Idag finns det även ett större bibliotek av så kallade FTP (Free To Play) som alltså är gratis att ladda hem och börja spela. Det är här som kulturen gror, tillsammans med spel som Call of Duty där onlinespelandet ständigt sker med nya utmaningar och nya människor.
Ett sätt som är viktigt för oss föräldrar är att kunna se vad det är som våra barn spelar och kunna se det för vad det är. Det är inte alltid bara ett spel. Ibland så är spelandet en del av barnets sociala grupp, ett ställe att få kunna känna att de är en egen individ som föräldrarna inte alltid har kontroll över. Självklart måste vi som föräldrar ha kontroll, men det är genom att lossa en aning på tyglarna som barnen själva får en känsla av kontroll. När det sedan blir problem så måste vi vara redo att dra i tyglarna igen, precis som vi gör med vilken aktivitet som barnen än väljer att ägna sig åt.
Ett exempel där vi kan se hur spelandet är en social grej är under de olika mötestillfällena som kallas för LAN (Local Area Network), vilket kort och gott handlar om att en grupp människor kopplar ihop sina datorer till ett nätverk för att kunna umgås med varandra. Det tydligaste exemplet måste vara Dreamhack som även har spidit sig internationellt, tagit in E-sport, samt har utställare som kommer till de här eventen. Under de här dagarna så umgås man med likasinnad. Man är fri från samhället, instängd i en jättelokal, krampaktigt ihoptryckta med svettdofterna ihopblandade till något obeskrivligt. Det roliga är dock att man under de här eventen ändå sitter uppkopplade till internet, vilket förstör bilden av att man bara skulle vilja spela online för spelandets skull. Nej, det är för den sociala biten. Varför skulle man annars åka från sveriges alla hörn eller till och med från länder i fjärran när man ändå skulle kunna sitta med skype och spela med sina kompisar. Spel är en social grej. Spel ger barn möjligheten att inte bara sitta isolerad inomhus, utan det ger barnen en umgängeskrets som hjälper dem att hantera påfrestningarna och intrycken som omvärlden kontinuerligt trycker upp under deras små näsor.
När jag idag stod och tittade på mina barn när de spelade ihop så insåg jag än en gång hur mycket de kan lära sig med hjälp av spel, och hur roligt de faktiskt har ihop med sina kompisar och sina syskon. Nej, i lagom mängd så kan jag med handen på hjärtat säga att jag är glad att mina barn har spel som intresse. Jag är glad att de har hittat något som de kan ha gemensamt med sina kompisar och till viss mån med mig.
