Nu kommer jag släppa en bomb här, en obekväm sanning för alla oss gamers; det kvittar om man blir förtidspensionär vid 20 års ålder, blir ekonomiskt oberoende av en trisslott eller blir den miljonte kunden i din lokala spelbutik som ger dig gratis spel resten av livet – du kommer inte kunna uppleva alla spel som du vill.
Jupp, så är det.
Det är en insikt som kanske inte alla har kommit till, men som är väldigt viktig att betona eftersom det kan minska stressen många känner. Stressen över att man måste hinna spela allt nytt som kommer samt alla gamla klassiker man missat.
Jag tillhör den klicken som har missat en gigantisk mängd titlar genom åren, till exempel så har jag aldrig spelat något ur varken Metal Gear, Final Fantasy eller Resident Evil-serien, och har ibland känt ångest över hur man ska hinna med allt man vill uppleva med handkontroll i näven. Tid och pengar spelar ju naturligtvis in i denna ekvation och jag är nog inte ensam om att ha suktat efter recensions-ex som spelbloggar och skribenter blir tillskickade. Men jag har förstått det senaste året att det inte heller är en dans på rosor, recensions-ex av dåliga spel SKA fortfarande spelas och skrivas om, ett åtagande som man som konsument inte behöver dras med.
Min ångest över att bli äldre och få allt mindre tid till spelande har dock dämpats den senaste tiden och det beror på att jag tog denna vilja och ångest och omformade det till ett projekt, närmare bestämt en podcast där jag och min kamrat bockar och betar av spel från en given lista och därmed spelar ikapp våra ”missade” spel. Det är ett gigantiskt projekt som kanske aldrig slutförs, men plötsligt finns det ett högre syfte och en given mängd specifika spel som ska spelas, och detta lugnar mig, konstigt nog.
Spelande som intresse ska präglas av spelglädje, inte av att hinna beta av så många spel som möjligt, det inser jag nu. Att förvandla sitt spelande till projekt i form av en blogg, podcast eller forum ger det än mer betydelse och ger, åtminstone mig personligen, ett bättre förhållande till mediet samtidigt som det utforskar vad spel verkligen betyder för en, något som Anders Brunlöf experiment är ett utmärkt, om än något extremt, exempel på.
Så stressa inte upp Er! Ni kommer ändå aldrig uppleva alla pixlar och polygoner som ni önskar. Fundera istället på vad ni verkligen vill spela och njut av upplevelsen.
Text av Mattias Sörbom
 |
Mattias är utbildad filmvetare i sina bästa år samt passionerad tv-spelare och trebarnsfar. Driver spelblogg och podradion Play Before You Die med sin vän Peter. Bet sönder en NES-handkontroll när han var liten. Har aldrig spelat ett Final Fantasy-spel, men har däremot ägt allt från Vectrex till R.O.B. och är nog allmänt en högst medioker gamer, men kontrar med en störttjusig Big Daddy-tatuering. |
”Fundera på vad ni verkligen vill spela.” Håller verkligen med. Genom min blogg har jag börjat ta ”ikapp” också och efter varje avslutat spel så väljer jag nästa med omsorg. Nytt som gammalt. Lite lustigt att jag ändå börjat med ett mål på 50 spel detta året, när jag läser detta. Men jag tar fortfarande den tid varje spel behöver.
Välskrivet och bulls-eye, Bob!
Många i min vänskapskrets verkar ha en jobbig relation till spelandet, ja, nästan neurotiskt. Spelandet ska ju vara kul och avkopplande, inte drivet av ångest. Jag tycker du hanterar det bra och du är ju dessutom medveten om riskerna, vilket faktiskt alla inte är. Game on, pod on, och Carpe Diem. 🙂
Och det är roligare att testa en listen del av ett spel än att inte spela det alls. Jag klarar inte jättemånga spel, men spelar ganska många. De jag klarar är de som jag verkligen tycker är bra, andra spelar jag kanske halvvägs eller mer. Slutar alltid spela ett spel så fort det tappar i intresse. En bra halva av ett spel är bättre än att spela ett helt halvbra spel.
Så det är mitt tips, spela mycket, klara det bästa, njuta av delar av det inte lika bra.
Känner igen mig i det du skriver Mattias!
När man fortfarande går i gymnasiet som tar upp mycket av ens fritid om man vill ha bra resultat, så blir mitt spelande fyllt med en hel del ångest av att jag inte jobbar på mina skolarbeten som måste prioriteras före alla spel jag vill ta ”ikapp”. Även fast jag önskar att det inte var så.
Jag vill tacka Samson & Anders som har tagit mitt spel intresse till en högre nivå, på både gott och ont. Man har ju liksom hört talats om Metal Gear Solid, Silent Hill och Final Fanstasy som betraktas som en av de största spel serierna i många gamers ögon. Jag önskar att jag skulle föds i ett tidigare årtionde så jag kunde vart med och upplevt alla dessa spel i deras ässe. Dels för att kunna tala om dessa åtalade spel med andra oxå. Men ingen av mina vänner vet knappt nånting om dom här spel serierna, man kan ju inte heller klaga för att mina vänner och jag var ju bara 2 år när det första Metal Gear Solid spelet släpptes. Man vad ska man förvänta sig av dom.
Det ända dom spelar är ju ändå bara LoL och CoD som inte intresserar mig ett dugg längre.
Back on track now!
För att knyta an till texten så gäller det att prioritera vad man verkligen är sugen på och njuta av det så mycket man kan av de spel som man får uppleva. Bra inlägg och väldigt sant inlägg.
(Sorry för urspårningen, har lyssnat lite för mycket på två helt vanliga killar.)
Tack för alla positiva vibbar!
Och Gazimaluke, håller med dig till fullo; spel som inte engagerar eller roar mig åker ur konsolen illa kvickt. Livet är för kort för att spela tråkiga spel vettu.
Jag har kommit fram till samma slutsats och därför också börjat strukturera och planera mitt spelande.
Ett av mina verktyg är denna länk: http://howlongtobeat.com
Genom att först handplocka de spel som är mest värda att spela igenom (beroende på betyg och hur kända de är exempelvis)är även SPELTIDEN mycket viktig.
Går det att spela igenom 6 spel på samma tid som ett rollspel? Intressant…särskilt då jag mest föredrar såna spel.
Story har betydelse för mig.
Nu senast har jag precis spelat igenom två trilogier.
Gears of War och Uncharted. Dessa sex spel tog ungefär 60 timmar.
Var det värt det?
Absolut!
Bra skrivet! Känner också att Trophy/Achievements kan stressa en till att ”levla upp” ist. för att avslappnat njuta av ett spel. En slags ångest som du skriver om kanske, ist. för att spela det där hyllade äldre spelet som ingen ser eller nångång märker att jag har spelat så tar man en omgång Black Ops 2 för att öka stats/achievements/vänlista.
Jag försöker spela mer för min egen skull.
Bra jävla text, Bob!
Skönt och veta att man inte är ensam med att känna denna stress. Din text fick mig mycket lugnare nu. Jag tackar för det!