Det nya året har börjat bra och det finns redan intressanta aspekter kring barn och spelande på kartan. Bland annat så har vi fått ta del av att en skola nu använder sig av tv-spel i undervisning för att barnen ska kunna öka intresset för sina studier, vilket enligt min mening ofta kan vara bra. Däremot så finns det två sidor av det här myntet. För det första så har vi de lärare som älskar att spela och väljer därför att försöka applicera in spelandet i studierna hos ungdomarna. Jag har läst om projektarbeten som går ut på att bevisa att spelande skulle vara bra i studierna, alltså vinklade arbeten för att finna bevis att spel ska fungera i studierna och inte en prövning av en tes. Sedan har vi de som faktiskt aktivt letar efter nya sätt att engagera sina elever på och söker då efter alternativ som kan gynna just deras elever. Här handlar det inte om att försöka föra in spelandet i skolan, att det fungerar för vissa elever vet vi redan. Det finns som sagt lärospel, men även militären använder sig av mjukvara för att utbilda personal. Dator- och tv-spel kommer alltså i många former.
Att jag skriver detta har egentligen inte med att jag vill slåss för eller emot spel i skolan, utan jag vill visa att jag står någonstans mitt emellan och att jag snarare är öppen för nya tankesätt. Jag har alltid varit engagerad i skolan som politisk fråga, men jag har även visat intresse för skolvärlden som en potentiell arbetsplats. Jag är inte ensam om detta, utan vi kan bland annat hitta Tommy och Ludde här på Svampriket inom liknande yrkesval. De är nog lika medvetna som jag om att det inte är så lätt som att det finns något rätt svar, för vi är alla olika.
För att kunna utforma en planering med tv-spel som resurs för utlärning så krävs det att just den här metoden fungerar för den klassen som man har och läraren måste, liksom i alla tillfällen, fråga sig ifall detta kommer vara det mest tidseffektiva sättet och ifall eleverna kommer att lära sig någonting av det. För det första så gillar inte alla barn att spela TV-spel. Vissa tycker till och med att det är tråkigt.
Som helhet så är tv-spel ett mäktigt verktyg som på rätt sätt faktiskt kan hjälpa elever att lära sig något, det hyser jag inga som helst tvivel om. Jag blir till och med glad att min hobby faktiskt kan vara med och hjälpa till med att utveckla elevers kunskapsförråd, och kanske kan fler få upp ögonen och grusa fördomar kring att spel enbart är nöje och onödig verksamhet.
Numera får barnen på min sons skola (lågstadiet,åk 2) spela online tv-spel under lektionstid när det har gjort klart vissa skoluppgifter. Min son säger att skoluppgifterna är för lätta men istället för att få svårare uppgifter (för att utvecklas ) så får de sätta sig och spela ” Skibidi”. De går i åk2 men sitter och gör delvis åk 1 matematik, utan möjlighet att få göra åk 2 uppgifter om man blivit klar? Inte konstigt att svenska elever generellt har hamnat efter i bla matematik.
Barnen får istället sätta sig och spela online spel, typ (crazy games). Nu är det ju inte samma grej som du refererar till ovanför (de har ju även skolplus i skolan) men att använda olika dataspel i skolan verkar öppna dammluckorna till alla varianter av tv-spel i skolan. Att spela ”skibidi” på lektionstid (som de annars spelar hemma eller inte ens får spela hemma) är väldigt konstigt i min värld och för mig känns det som ett svek mot barnen. Barnen älskar det förstås, att få spela spel istället för att lösa skoluppgifter, men det är barnen som betalar i slutändan men försämrade skolkunskaper. Spela tv-spel gör ju barnen även i överflöd hemma så jag förstår inte grejen, jag tar inte min son till den obligatoriska skolan för att han ska spela ”skibidi”.
Vet inte om det bara är min sons skola som är avvikande (vanlig medelklasskola) eller om detta är på tapeten numera i alla skolmiljöer.