Jag såg The Master igår, inför den stundande Oscars-galan. Vad jag tyckte om filmen i sig sparar jag till ett senare tillfälle, men jag har aldrig varit vidare hemlig kring min absoluta favoritskådespelare; Philip Seymor Hoffman. I min värld står han i en klass för sig, inte bara för hans rena talang utan också för de roller han väljer. Jag har inte sett exakt allt med honom, men bra nära. Här tänkte jag lista mina fem favoritroller;

Jim the Bartender (The Invention of Lying)

En extremt liten roll, i en väldigt underskattad film. Jag minns väl hur fnittrigt överraskad jag blev när Mark Bellison (Ricky Gervais) gick in i en bar där ingen annan än Philip Seymor Hoffman stod som bartender. Och inte nog med det, min absoluta favoritkomiker, Louis CK, satt bredvid honom vid baren. Bara sådär. Det var en fantastiskt rolig överraskning och även om ögonblicket var väldigt kort, så var det också väldigt underbart.

Gust Avrakotos (Charlie Wilson’s War)

Bredvid kvinnotjusaren Charlie Wilson (Tom Hanks) blir Philip Seymor Hoffmans aura ännu mer träffande. Men Gust är verkligen en ball karaktär. En karaktär som inte är rädd för att säga vad han tycker, uttrycka, både verbalt och kropsligt hur han känner och vad han vill och kommer att göra. Han tar kommando, han tar plats och han skäms inte för sig. Inte det minsta. Jag kittlas av tanken att denna karaktär funnits på riktigt, men jag är inte riktigt säker på om jag skulle vilja träffa honom.

Scotty J (Boogie Nights)

Få lyckas att spela en utstött och utfryst karaktär så väl som Philip. Mycket har givetvis att göra med hans smått unika utseende. I Boogie Nights drar man dessutom detta till sin spets, och vem minns inte scenen där Scotty försöker kyssa Dirk/Eddie? Sättet han sedan reagerar på hans misslyckade raggningsförsök skänker karaktären så mycket empati att man nästan vill börja gråta. Han är så fin, för att han är så.. ful.

Owen Davian (Mission: Impossible III)

Något som varje skådespelare säger är att det är roligast att spela är en skurk, filmens antagonist. Jag säger att få, om ens någon, har gjort just detta så bra som Philip. Mission: Impossible III är en riktigt bra film rakt igenom och Tom Cruise är riktigt bra som Ethan Hunt. Men det är Philips tolkning av Owen som gör filmen till bättre än bra. Jag har flera gånger varit nära att utse Mission: Impossible III till den bästa actionfilmen någonsin. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, men det är nära.

Lester Bangs (Almost Famous)

Min första förälskelse med Philip Seymor Hoffman är dock fortfarande min starkaste. I en extremt liten roll i en extremt bra film lyckas Philip som den härdade Lester klämma ur sig extremt många sköna citat. Han agerar både som en mytologisk karaktär, men samtidigt som ett ankare till den verkliga världen för William Miller (Patrick Fugit). Återigen är det hans insats som gör att filmen som helhet går från ”riktigt bra” till ”mästerlig”. En minst sagt stark egenskap att ha som skådespelare.

Bubblare: Phil Parma (Magnolia), Allen (Happiness), Truman Capote (Capote), Brendan Flynn (Doubt), Paul Zara (The Ides of March)

Har ni några andra favoriter?