Den vann Oscarn för bästa dokumentär, Searching for Suger Man. Och Sverige firar. Det är första gången någonsin en svensk regissör vunnit pris för bästa dokumentär och det är såklart väldigt stort. Kanske ännu lite större är det i min umgängeskrets eftersom regissören, Malik Bendjelloul, gick på samma skola som vi nu går. Vi går med våra huvuden lite extra högt, som hoppas vi på någon slags positiv guilt by association.
Men tro fan om inte eminenta Medierna i P1 ska komma och dumpa ett helt jävla lass med smolk i glädjebägaren.
De flesta av er vet antagligen redan vad Searching for Suger Man handlar om. Om inte gör ni kanske bäst i att sluta läsa här, innan jag spoilar hela handlingen för er. Gå och se filmen istället, och kom tillbaka när ni är klara.
Klara? Okej, då kör vi.
Men bra musik, det gör han.
Searching for Suger Man handlar om Sixto Rodriguez, amerikansk folksångare som på 70-talet släppte två skivor som floppade. Skivorna hittade sig dock till Sydafrika där musiken blev ett soundtrack under kampen mot apartheid. Men trots att musiken blev enorm visste man mycket lite om artisten. Rykten gick om Rodriguez död – hade han satt eld på sig själv på scen, eller dött av en överdos? – innan ett par musikjournalister till sist lyckades hitta artisten, vid liv, 1998. Nästan trettio år hade gått sen skivorna spelades in och Rodriguez levde ett enkelt liv i USA utan en aning om att hans skivor sålt guld i Sydafrika.
Rodriguez var en superstjärna på andra sidan Atlanten och den enkle, amerikanske snickaren fick åka ner och spela inför hav av skrikande fans. Det är en historia som nästan verkar för bra för att vara sann. En verklighetens Askungensaga, enligt regissören själv.
Men riktigt så bra var det visst inte. Jo, nog stämmer allt man säger i dokumentären. Rodriguez skivor floppade i USA och blev utan att han visste om det en megasuccé i Sydamerika. Men man lämnade ute en ganska stor del av historian, som kanske hade tagit lite av udden ur den.
Det var inte första gången Rodriguez slog igenom. Det hade han nämligen gjort redan 20 år tidigare. För hur stor han än var i Sydamerika, så var han större i Australien. Redan 1979 turnerade han inför stora publiker och 1981 var han där igen.
Dokumentären ljuger inte. Allt man säger är sant. Men är det inte lite lie by omission att lämna ute en så stor del ut Rodriguez liv? Man kan såklart inte berätta allt som en person varit med om i en dokumentär, det hade blivit alldeles för långt och spretigt. Men det här var väl ändå stort nog för att i alla fall få ett omnämnande?
Hade berättelsen blivit mycket sämre om man hade berättat om framgången i Australien? Hade den fortfarande vunnit en Oscar? Hade den fortfarande vunnit en Oscar om akademien varit medvetna om vad som valts bort?
Här kan ni läsa Wikipediaartikeln om Sixto och här kan ni lyssna på inslaget om filmen i Medierna.
