Jag gillar film. Jag skulle väl inte kalla mig någon finsmakare och jag har inte sett i närheten av så mycket film som jag önskar. Men jag tycker om film och jag tycker om att tycka om film. Så, helt utan någon närmre motivering tänkte jag nu tipsa om en hög slumpmässigt utvalda filmer. Förhoppningsvis lyckas jag pricka in lite filmer som kanske inte alla har sett.
Moon
Duncan Jones, David Bowies son gör en film som utspelar sig på månen. Ja, det låter ju minst sagt intressant. Jag skrattade faktiskt gott när jag först läste om Moon. Men allt det förändrades när jag faktiskt såg den. Filmen bygger på ett otroligt intressant koncept som blir bättre ju mindre man vet om det på förhand.
Moon håller ett lunkande tempo och Sam Rockwell, ihop med Kevin Spaceys röst, utgör på i princip hela rollistan. Men Duncan Jones gör väldigt mycket med väldigt lite och levererar en av senare års mest intressanta sci-fi-filmer.
Trailer
(Om ni litar tillräckligt mycket på mig rekommenderar jag dock att ni ser filmen utan någon förkunskap)
In Bruges
In Bruges är perfekt sushi. Sushi är inte världens bästa maträtt och In Bruges är inte det godaste jag ätit, men vill jag ha sushi väljer jag helst av allt In Bruges.
Jag har ingen aning om någon hängde med i min fantastiska matliknelse. Men icke desto mindre är den det bästa sättet jag kan beskriva mina känslor för In Bruges. För ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag: In Bruges är en perfekt film. Det är inte den bästa filmen som gjorts, det finns många filmer som är bättre, men allt den gör, gör den perfekt.
In Bruges är en underbart mörk komedi med helt fantastiska dialoger och grymma skådespelarprestationer. Återigen visar Colin Farrell att han har betydligt mer talang än man tror. Tempot är precis som i Moon åt det lite långsammare hållet och precis som i Moon är det bara till filmens fördel.
Trailer
(En ganska risig trailer, om jag ska vara ärlig. Se bara filmen)
Edge of Darkness
En annan film med genomgående bra dialog är filmen Mel Gibson gjorde ungefär samtidigt som hans karriär gick helt åt helvete. Det är synd att Edge of Darkness försvann i tokgubben Gibsons kontroverser, för det är en riktig pärla. Mel Gibson spelar en polis som, efter att hans dotter mördas i vad som verkar vara ett mordförsök på honom, ger sig ut på en jakt efter den skyldige. Edge of Darkness är en spännande, intressant och kolsvart kriminalthriller där Gibson visar att han, tokigheter till trots, fortfarande är en sjujäkla skådis.
The Man From Earth
Det har varit mycket dialog på den här listan. Och mer ska det bli. The Man From Earth består nämligen nästan uteslutande av konversationer. När läraren John Oldman packar ihop sina sista ägodelar inför flytten blir han överraskad av sina kollegor som undrar varför han inte berättat att han ska ge sig av. Det hela utvecklas till ett spontant avskedskalas där John ber deltagarna att ponera, rent teoretiskt, att en person från stenåldern skulle ha överlevt in i modern tid.
Biologiläraren, antroprologiläraren, historikern och arkeologen får säga sitt. Skulle det vara möjligt? Hur skulle en sån människa leva idag? Och så plötsligt tar konversationen en ny vändning när John hävdar att han är 14 000 år gammal.
Det finns inget sätt för honom att bevisa det och inget sätt för hans kollegor att motbevisa det. Istället blir filmen en enda lång intellektuell diskussion där argument möter motargument och Johns påstådda liv undersöks.
Inget för den actiontörstande, det vill säga, men väl en otroligt intressant film när man letar efter något mer lågintensivt.
Trailer
(Återigen en ganska risig trailer)
Super
På pappret har Super en hel del gemensamt med Kick-Ass som släpptes tidigare samma år. I realiteten är skillnaderna dock monumentala. Frank är en generellt ganska misslyckad man som när han förlorar sin fru till en supersliskig Kevin Bacon bestämmer sig för att sadla om till superhjälte. Men till skillnad från titelkaraktären i Kick-Ass är Frank inte riktigt rätt i huvudet.
Super är en komedi så mörk att den får filmer som Cable Guy att kännas barnvänliga. Frank springer runt i superhjältedräkt och försöker skippa rättvisa med en rörtång och som tittare blir man chockad gång efter annan. Ena sekunden skrattar man högt, nästa sätter man skrattet i halsen och stirrar oförstående på skärmen, och hela filmen igenom älskar man det.
Trailer
(En riktigt bra en, för omväxlings skull)
Immortel (ad vitam)
Priset för konstigast på listan går utan tvekan franskproducerade engelsspråkiga sci-fi-dramat Immortel (ad vitam). Filmen utspelar sig i ett framtida New York där genetiskt modifierade människor är mer regel än undantag, där Central Park övertagits av en mystisk ”intrusion zone” som har ihjäl alla som försöker ta sig in och där en pyramid bebodd av egyptiska gudar utgör ett nytillskott till stadssiluetten.
Delvis drama, delvis noirdeckare, delvis vemfanvetegentligen, halvt live-action och halvt animerad (med bidrag från den kanske inte helt okända studion Quantic Dream) är Immortel ett svårslaget hopkok av märkliga idéer. Men på något vis smälter det hela ihop till en ganska fantastisk film.
