Att releasen av SimCity varit problematiskt är kanske lite av en underdrift. Trasiga servrar i kombination med ”alltid-online”-funktionalitet har renderat spelet mer eller mindre ospelabart. Så till den milda grad att EA slutade marknadsföra spelet och ger ut ett tröstspel till alla som köpt SimCity.

Jag har riktigt jäkla kul med SimCity!
Men om vi för ett ögonblick lägger de tekniska frågorna åt sidan och försöker titta på det faktiska spelet finner vi en betydligt mer positiv bild av vad SimCity är.

Jag har riktigt jäkla kul med SimCity! De förenklingar som gjorts sedan tidigare delar är förvisso spelförändrande, men när resten av spelet rullar ut sig inser även luttrade puritaner som jag att det är ganska skönt att slippa min-maxa ström-, vatten- och andra tillförslar. Maxis har valt att göra de där delarna av stadsbyggandet enkelt för att låta spelaren fördjupa sig i trappsteg högre upp på Maslovs berömda behovsliknelse.

Jag har inte råd att vara solidarisk med de svaga i samhället.
När jag spelar väljer jag att djupdyka in i min stads inriktning. Allt jag bygger och planerar görs med medvetna mål om vad för typ av stad jag vill uppnå. Jag offrar befolkningsmängd på att istället göra det bekvämt för mina medelklass-sims. Jag bygger skolor som passar deras barn. Jag bygger nöjesplatser för att tillfredsställa deras behov. Eftersom mina högutbildade simmar tar mer plats får de leva med att jag tar ut högre hyror än det där grustaget till grannstad som ploppat upp.

Plats är ett ständigt problem. Jag har inte markyta nog att låta de arbetare som byggde staden få leva kvar. Jag behöver deras tomter att bygga business-distrikt. Jag har inte råd att vara solidarisk med de svaga i samhället. Målet är att bli den främsta av intellektuella städer och då får de vika undan för den större bilden.

SimCity förvandlar mig till de vidrigaste av vidriga i klassamhället – men jag har fruktansvärt roligt i min nedgående moraliska spiral.

Den största bristen med spelet finner jag i att jag har alldeles för liten yta att utveckla min stad på. Det kan tyckas att det ger mer utmaning att jag måste omvandla min startyta successivt till att bli den stad jag siktar mot, men det är mest påfrestande att kontinuerligt behöva gissa vad för behov jag kommer ha om några speltimmar. Mina ursprungliga billiga vägar har uppgraderats till max, men jag behöver ännu mer densitet i trafiken för att växa så till slut måste jag riva upp all asfalt och bygga nytt, bygga bredare. Alla dyra fina byggnader jag placerat längs med min tjusigt böjda väg måste rivas och byggas upp på nytt bredvid den nya vägen. En petitess kan tyckas, men jag bygger med lågt i tak i budgeten. Det kostar att ligga i framkant!

SimCity blir GameCity och det förtar väldigt mycket av vad jag vill ha när jag tar mig an något alster i spelserien.
Det andra riktigt gräsliga problemet är att jag, utan att kunna välja om jag vill eller inte, har grannstäder. Jag kan välja att styra dem själv, men taktikern i mig skapar i så fall bara två skitstäder som kan förse min huvudstad med de behov jag kan tänkas ha. Alla mina arbetare bor i slummen intill i billiga ruckel och knappt några nöjen och femhundra (nja) sopsorteringar och avloppshanterare. Min tredje stad har i huvudsaklig uppgift att förse mig med rent vatten.

Här bryts helt illusionen av att jag faktiskt spelar en simulation. SimCity blir GameCity och det förtar väldigt mycket av vad jag vill ha när jag tar mig an något alster i spelserien.

Innovationerna i stadsbyggandet är alla minutiöst konstruerade för att ge spelet mer djup, att låta mig sjunka in djupare. De säljer upplevelsen av sällsynt roligt stadsplanerande oerhört bra – när jag då samtidigt brottas med de problem jag nämnt blir pärlorna onjutbara, det är för mycket grisar i vägen.

Om jag bortser ifrån vad jag personligen önskat bjuder ändå SimCity på en extremt kompetent och välgjord stadsbyggare som kommer tillfredsställa de flesta som kanske inte har samma typ av önskemål på SimCity som jag.