Sly 2: Band of Thieves står sig som ett av de absolut bästa spelen i förra generationen. Sen jag först spelade det har jag ständigt varit sugen på mer av samma. Uppföljaren var inget dåligt spel, men hade en betydligt kortare utvecklingstid, vilket kändes på slutprodukten. Den var inte alls lika slipad och kändes lite… själlös.
Efter det har vi fått vara utan Sly i åtta (8!!!) långa år, vilket är på tok för jävla länge. Men! Nu är han, äntligen, tillbaka. Och det med besked.
När Sly Cooper: Thieves in Time startar vill jag slicka på skärmen. Seriens grafiska stil har alltid varit en av spelvärldens snyggaste, och med kraftigare hårdvara har man verkligen kunnat kräma på med myriader av underbara detaljer. Här är det inte tal om någon realism, istället satsar man allt krut på att få spelet att se ut som den mysigaste av tecknade filmer, med kraftig cellshading och hyperstiliserade världar. Lite som Borderlands möter Disneydags. Och de lyckas så väl att jag nästan storknar.
Sly Cooper: Thieves in Time hämtar, precis som tidigare spel i serien, sin inspiration från TV-serier på 60- och 70-talet. När en fiende åker på stryk kommer det upp skyltar med orden ”POW!” och ”BABLAM!”, dialogerna är fyllda med ostiga ordvitsar och allting följer en strikt barntv-logik där ingen känner igen en radiobil om du drar på den en kycklingdräkt, trots att hjulen sticker ut.
Det är charm till tusen och enormt mycket glimt i ögat och det är närapå omöjligt att inte falla pladask för Sly och gänget. Jag fnissar när Sly käbblar med Bently, jag himlar kärleksfullt med ögonen åt spelets ”kreativa” tolkning av logik, studsar uppspelt upp och ner åt spelets referenser (titelskärmen är Doctor Who!) och står under lång perioder och bara stirrar på världens kanske sötaste grisar eller hur man i en fängelsehåla torterar folk med en maskin som sparkar dem i rumpan.
Har man spelat tidigare spel i serien vet man vad man kan förvänta sig. Nytillkomna utvecklarna Sanzaru Games gör inte mycket nytt mer serien. Men det behövs inte heller. Spelmekaniken är densamma som förr och Sly är som alltid en dröm att kontrollera. Kontrollerna är väldigt simpla och man känner sig genast som en supertjuv när man springer fram längs ett rep precis ovanför fiendernas huvuden.
”Grejen” med Sly Cooper: Thieves in Time är väl egentligen ganska uppenbar om man kolla på namnet. Sly Cooper och gänget ger sig ut på en resa genom tid och rum. Varje episod i spelet utspelar sig på speciella platser under speciefika tidsperioder, allt från vilda västern till feodala Japan, till istiden. Variationsmässigt funkar det bra, även om jag kanske önskar att man skulle ha tagit ut svängarna lite mer med valen och inte bara följa Tidsresenärernas Guide Över Populära Resmål.
Ett av få klagomål jag har på Sanzarus uppföljare är att man ibland gjort det lite väl lätt för sig. Man har gjort det förväntade när man istället skulle kunna ha lekt mer med konceptet. Man har också gjort det lite väl lätt för spelarna (Super Segue) och jag önskar ibland att jag blev lite mer utmanad. Men det är å andra sidan ett spel som ska funka för kidsen och jag kan komma över att spelet är lite väl enkelt för en gnällig 20+-are.
Jag älskar Sly Cooper. En snorig sjuåring hade älskat Sly Cooper. Alla som inte har ett hjärta av sten älskar Sly Cooper. Att det för min del inte når upp till riktigt samma nivå som tvåan säger egentligen inte så mycket. Det spelet är för mig dränkt i nostalgiskt skimmer och bara för att inte Sly Cooper: Thieves in Time inte är riktigt så bra betyder det inte att det inte är förbannat bra ändå.
Det var fan på tiden att vi fick återse världens bästa tvättbjörn.
Trackbacks/Pingbacks