Jag har spelat spel sen jag var kanske tre år. Pappa hade en 8088 och längst uppe i hyllan med diskettställ fanns lådan med lite arkadportningar på floppy. Det första jag minns att jag spelade var Q*bert. Om pappa behövde datorn kunde jag stå och titta upp i bokhyllan på lådan med allt det roligaste som fanns och spela spelen i huvudet.
Sedan dess har det rullat på. Jag fick aldrig någon konsoll själv eftersom mina föräldrar tyckte det räckte gott med datorn men i princip alla jag kände hade en 8-bitars så jag är precis som alla andra åttiotalister uppvuxen på en buffé av Mario, Duck Hunt och Track & Field 2. Mina kusiner hade en Mega Drive och där vill jag inte ens tänka på antalet timmar som gick till NHL 94, Quackshot, James Pond 2 och framför allt Outrun och Castle of Illusion.
Jag är så jävla kass på tv-spel.
Så fort ormen eller fjädern dök upp i Q*bert så var jag rökt. Jag har aldrig klarat första banan. Det längsta jag klarat i Super Mario Bros. 1 är bana 1-4. Jag får ingen som helst styr på gubbfan. Han är som en tvål. Det gäller även för Mario 2, 3, New Wii och New Wii U. Jag bara halkar runt.
Jag har kommit ut ur Ankeborg en gång i Quackshot, med James Pond 2 satt jag ett helt jävla jullov och kom aldrig längre än tredje banan, Outrun har jag aldrig klarat trots att jag tog samma väg varje gång för att lära mig och Castle of illusion har jag i princip bara spelat på practice. Då är spelet bara tre banor som är förkortade versioner av det riktiga spelet.
Jag spelade demot till Doom 1. På tid. Med odödlighetskoden. Jag startade spelet, slog in koden och sen så sprang jag. Mitt rekord var 5 minuter och 11 sekunder. Jag är säker på att någon har gjort det snabbare utan kod. Jag har klarat kanske halva kampanjen till Command & Conquer på lättaste och tack gud att Internet kom där i mitten på nittiotalet. Inte fan var min lösning på det där pusslet jag sprang hem för att lösa den rätta. Det blev till att kolla guide. Av mina 400 timmar Skyrim består 200 av att jag står bakom ett hörn och är rädd för nån Dragur som jag nyss missat med en pil. Dom enda skills jag har hundra på är Sneak och Armor eftersom jag får spö eller gömmer mig.
Bulletstorm och Bioshock är mina två skjutare. Bulletstorm har en piska och en spark som gör att allt går i slowmotion och Bioshock har den där bra armen som antingen fryser folk eller stoppar dom med el så att dom står still. Detta är vad som krävs för att jag ska träffa någonting alls.
I Fallout har jag kommit till Level 5 och det verkar inte bli så mycket mer. Jag får hela tiden slut på kulor, pengar och liv. Limbo tog mig två månader att klara och i Journey, spelet som saknar utmaning, lyckades jag fastna eftersom jag glömt kontrollen som består av två knappar.
Vad är det som gör en gamer? Är det en fråga om skillz, eller handlar det om att man aldrig vill sluta spela, om så bara för att man undrat sedan 1994 vad som kommer efter fjärde vänstersvängen i Outrun till Mega Drive?
Text av Justus Björk
 |
Justus Björk bor i Stockholm och jobbar som personlig assistent. Förutom tv-spel tycker han om att vara inomhus och att skrika. Han har ingen blogg. |
Att vara ”dålig” på TVspel är coolt. Se bara på mig och Tommy ;D
Skön text!
Känner igen mycket, speciellt i elitismen som man kan möta hos andra gamers när man inte har klarat vissa spel, eller inte spelat ett endaste FF/MGS/RE-spel.
Allt som krävs för att kalla sig gamer är ett engagemang och en entusiasm för mediet och det äger du definitivt, Justus!
Fan vad glad jag blev av den här texten 🙂
Jag medger, jag har gjort mig skyldig till en del gamer-elitism i mina dagar och skrattat åt folk som inte klarat av det ena eller det andra spelet, men jag hoppas att folk tar mitt hånande med en nypa salt. Det viktigaste är naturligtvis att man har kul när man spelar, om man spelar bra eller inte är verkligen helt ovidkommande.
Jag hade dock gärna spelat co-op med dig i nånting, bara föra tt se om du verkligen är så hemsk som du säger 😉
Vilken skön text! Jag gillar att någon som omväxlingens skull faktiskt vågar stå upp och erkänna de inte är bäst och 1337 och att det spelas för det är kul i fråga istället för att skryta om sina skills.
Gamer har inget med skills och erfarenhet att göra utan tycker att spelar man regelbundet och låter spelandet taupp stora delar av sitt intresse och liv så är man en gamer.
Fortsätt kämpa, snart sitter kontrollen i journey säkert som ett smäck!
Sitter och skrattar i detta nu. Inte rått på något sätt utan att jag känner igen mig själv. Speciellt Skyrim första 200 timmarna.
Spel ska vara kul – jag lever efter den devisen!
Spelar ingen roll hur duktig eller dålig man är på att spela spel.
En gamer är man till hjärtat.
Bra inlägg! Känner igen mig det här med att vara rädd för elitismen som Bob är inne på, men också i det att jag nyligen spelade igenom Dishonored och när eftertexterna rullat insåg att jag aldrig ens blivit bra på spelet. Jag hade bara stått och väntat och studerat mina fiender, smugit runt och på det sättet lyckats ta mig hela vägen till slutet. Och vilket fantastiskt spel det var. Det kan jag gott rekommendera dig, speciellt eftersom jag spelade på normal och easy är mer förlåtande.
Jo dishonored är jag sugen på. lite tvekande efter vad ludde gick igenom med det. han sa att det fick honom att känna sig så dålig. jag som är så dålig, vad kommer jag att känna? men å andra sidan är jag efter alla år inte direkt rädd för att misslyckas längre.