När jag som liten pojkspoling skulle köpa ett spel till vårt NES så blev det nästan alltid samma procedur. Jag sparade länge, mest de där födelsedagshundralapparna man fick från mormor, någonstans där jag inte kunde köpa godis för rubbet. När jag sen hade min ödmjuka lilla bunt pengar så tog jag mig ner till den lokala leksaksaffären och ser där den enorma hyllan med spel som finns tillgängliga. Nu gäller det. Välj ett bra spel.
Dags för beslut. Jag tar något som heter Maniac Mansion. I maggropen hoppas jag innerligt att det inte är ännu ett Ghostbusters. Jag går till kassan och räcker fram min långsamt ansamlade hög med stålar som då försvinner i ett nafs. Poff. Allt hänger nu på ett enda spel. Var det ett slöseri eller en jackpot?
Som tur var så var Maniac Mansion ett höjdarspel, fortfarande en av mina favoriter till konsolen. Men trots detta så upprepade sig den sista biten i proceduren även här. Den bit då jag nervöst spelar spelet för första gången och när jag möter minsta motgång blir jag alldeles stel. Jag slutar spela och går runt resten av dagen lite halvgråtandes, full av ånger och oro, för vad har jag lagt mina (inte så) surt förvärvade pengar på egentligen? Något jättesvårt spel jag inte förstår mig på? Eller är spelet bara så dåligt att det inte riktigt går att ta sig vidare?
Den känslan dog sen oftast bort till dagen efter och jag kunde bara njuta av mitt spel. Som sagt, detta upprepades i princip varje gång jag skulle köpa ett spel. Detta plus bristen på pengar gjorde att spelköp hände väldigt sällan.
Den panik jag kände efter varje spelköp är som bortblåst. Istället har den ersatts av skuldkänslor. Skuldkänslor mot att jag inte hinner spela alla de spel jag vill och faktiskt har köpt. De ligger där, alldeles ensamma och ospelade. Det var aldrig ett problem jag förväntade mig att ha. Samtidigt kan jag inte hjälpa att blicka framåt mot nästa spel jag vill köpa/spela som ytterligare kommer spä på skuldkänslorna.
Jag har ofta undrat hur mitt sjuåriga jag skulle reagera om han såg detta. Skulle han bli imponerad och oändligt avundsjuk, eller skulle han bara vilja ge mig en örfil? Jag tror och hoppas på det senare, då jag antagligen skulle behöva en.
Text av Anders Gatu
Anders är en spelnörd och trekkie som ägnar dagarna åt att knacka kod för webbens räkning och sporadiskt bloggande på geekout.se. Gillar att ta isär (och laga) gamla konsoler. Retrospel ligger honom varmt om hjärtat. |
Haha, underbart! Jag har också gått runt och tänkt så där senaste tiden, på hur det var på 90-talet när varje nytt spel skulle sparas ihop till, ångesten över att kanske råka välja fel, när man skulle spela om det och alla andra spel 10 gånger innan man kunde köpa nåt nytt. Jag har, precis som du, alldeles för många spel som ligger på hög nu och på nåt sätt längtar jag tillbaka till den tiden när det var tvärtom. Man känner sig så sjukt bortskämd så fort man tänker på det.
Du använder inte backloggery.com by any chance? Din beskrivning av situationen på slutet lät lite som deras – kanske nåt för dig om du inte redan är med? 😀
”Unfinished – No significant accomplishments. What injustice did these poor games commit to incur such neglect? No one knows for sure. They now spend their days sitting on shelves, silently crying out to be played. The most unfortunate are still encased in their shrink wrap tombs, having never once been nestled in the warm embrace of a game system.”
Intressant text. Nu mera pluggar jag men för ett halvår när jag jobbade heltid kände jag också att man köpte spel i massupplagor och för min del nästan uteslutande via steam.
Idag köpte jag vad som kanske inte är det allra bästa spelet, Diablo 3. 150:- på Åhléns, att köpa ett spel med fodral och skiva kändes nästan heligt (DVD-spelaren var ganska dammig på insidan.
Ibland önskar jag att jag bara kunde strunta i att läsa alla recensioner på nätet och bara låta mig slungas ut ibland spelen. En tredjedel av spelen jag köpt på steam har jag säkert inte ens spelat mer än en timme. Alla spel jag köpt i butik och planerat nog innan inköp har givit mig så mycket mer.
Idag känns det som att vi gamers måste hinna spela i princip allt. Jag ska sluta köpa spela via steam. Nu mera ska jag bara köpa ett spel i taget och gotta ner mig med det.
Emil och sockerdrickan.
Jag känner verkligen igen mig i din text! Spelhyllan, magkänslan, födelsedagspengarna från mormor. Allt!
En dröm som ofta återkommer är att kunna åka tillbaka i tiden med ekonomin man har idag och köpa spelen man idag vet är bra. Eller åtminstone viska till lilla Victor vilket spel från hyllan han ska köpa.
Just denna känslan är en stor anledning till att vi idag gör vårat projekt Revansch!
Vi tröstar våran barndom och ger oss det vi inte kunde få förr.
Vi behöver det!