Vad gör man när man når slutet, när den sista bossen ligger död vid ens fötter, det sista pusslet är löst och inget finns kvar förutom eftertexter? Det är ofta bitterljuvt; har man tagit sig så långt som till slutet så gillar man oftast spelet man upplevt. En film på två timmar kan man pina sig igenom, strökolla och samtidigt surfa på telefonen. Men spel är svårare att slentrianuppleva. Antigen tycker man om det man spelar eller så gillar man det inte och lägger av istället. Det krävs hela tiden något av dig som spelare för att ta dig till slutet, en motprestation för att få upptäcka allt. Det är denna skillnad som gör att slutet på spel oftast är så mycket större än motsvarigheterna i film, serier eller böcker, i alla fall för mig. Jag har nästan alltid investerat mer känslor i spel än jag har i andra medier.
Ett annat stort slut var Ocarina of Time. Det var på min 18-årsdag, jag hade fram tills den
dagen aldrig lyckats ta mig till slutet. I mina tidigare tonår hade jag gått bet på vattentemplet. Ännu tidigare än så var det Lord Jabu Jabus mage som satte stopp för min framfart. Många gånger startade jag nya sparfiler och lika många gånger skulle jag misslyckas. Två veckor innan jag fyllde så spelade jag återigen spelet och jag överkom alla tidigare hinder. Min födelsedag kom och slutet närmade sig, två av mina bästa vänner satt i soffan bredvid mig och hejade på mig i min framfart i det sista templet. Och visst, nog låg han där tillslut. Ganon. Död. Detta var extra stort eftersom jag försökt så många gånger tidigare. Vafan, jag hade ju lyckats klara A Link to the Past! Men herregud, hur svårt skulle detta vara egentligen? Jag hatade vattentemplet innerligt för att det så många gånger stått mellan mig och Ganondorf. Men nu var det färdigt. Både Ganondorf och vattentempel var besegrat, bitterljuvt. Så många timmar av upplevelser kokas ner till eftertexter, musiken tonsätter min motvilja. Varför måste det ta slut.
Om jag ska bli lite mer aktuell så rullar tankarna mot Year Walk, jag ska naturligtvis inte
spoila något. Men det är det första mobilspelet som fått mig att inte kunna sova. Slutet i det spelet är utan tvekan årets hittills största spelupplevelse.
Min lärare i åttan berättade för mig en gång om vikten i att ha en knorr i slutet på sina texter. Och visst borde det inte vara så svårt med slutknorr i en krönika om slut, så… Vad gör man när man kommer till slutet?
Riktig bra text Glenn!
Den senaste bitterljuva slut känslan jag fick för ett spel var BioShock Infinite, slutet var perfekt för mig.
*Minor SPOILER* Det handlade mycket om relativitet och kvantfysik som jag hade precis vid tillfället läst i skolan.
Fysikens lagar för verkligen en att ligga uppe på nätterna och fundera över vår existens.
Year Walk tror jag oxå blir min ”Indie darling” i år.
Behöver nog inte berätta nåt för dig, du har ju redan upplevt det. Allt runt om det där spelet är brilliant.
Fråga till dig Glenn om Year Walk!
Du har inte hittat den tredje ”secret” mytomspunna slutet?
Har letat som en tok för att hitta info om det..
Riktigt fin gästkrönika annars!
Keep up the good work.
Riktig bra text Glenn!
Den senaste bitterljuva slut känslan jag fick för ett spel var BioShock Infinite, slutet var perfekt för mig.
*Minor SPOILER* Det handlade mycket om relativitet och kvantfysik som jag hade precis vid tillfället läst i skolan.
Fysikens lagar för verkligen en att ligga uppe på nätterna och fundera över vår existens.
Year Walk tror jag oxå blir min ”Indie darling” i år.
Behöver nog inte berätta nåt för dig, du har ju redan upplevt det. Allt runt om det där spelet är brilliant.
Fråga till dig Glenn om Year Walk!
Du har inte hittat den tredje ”secret” mytomspunna slutet?
Har letat som en tok för att hitta info om det..
Riktigt fin gästkrönika annars!
Keep up the good work.