En nödvändig nystart

Härom veckan hade vi på Spelnyheterna en diskussion om Crystal Dynamics Tomb Radier-reboot. Mer specifikt om porträtteringen av gravplundraren Lara Croft själv. De flesta på redaktionen verkar vara eniga om att denna nystart var högst nödvändig, att den krävdes för att serien skulle kunna konkurrera med den klart överlägsnare Uncharted-serien. Vissa konsumenter håller dock inte med.

Det kan vara av nostalgiska skäl, eller för att de anser att den gamla Lara Croft var en bättre karaktär, men alla har inte varit helt nöjda med nytolkningen av den klassiska spelhjältinnan.

– Ja, det blir nog bra, men varför ska hon behöva se ut som en man?

– Det hade varit kul att se Laras gamla fysik i ett riktigt bra HD-spel

Detta är i allra högsta grad verkliga citat som vår egen Sandra Wärn har plockat upp. Vedervärdiga, men inte helt oväntade. Den gamla Lara var ämnad som ögongodis, inget snack om saken. Hennes korta och åtsittande kläder avslöjade precis så mycket som det behövdes för att unga, manliga spelare skulle lockas av det allra första Tomb Raider när det släpptes till Sega Saturn, MS-DOS och Playstation år 1996. Lara var storbystad, elegant och sexig. Hon var en adrenalinjunkey som jagade skatter och sköt legosoldater för kickens skull, och fansen älskade det.

Det var 90-talet. Nu har vi sedan länge kommit förbi stadiet då det var kul att ställa Lara mot en vägg för att få en bättre bild av hennes bombastiska hylla. Spelindustrin har växt upp sedan dess. Vi har växt upp sedan dess. Vi har insett vem Lara Croft verkligen var och hur utdaterad hon är på den moderna marknaden. Inte bara Lara som karaktär, men spelen hon uppträtt i.

Det lustiga är att detta är långt ifrån första gången som Tomb Raider har fått en nystart. Det började redan med Tomb Raider: The Angel of Darkness från 2003. Core Design ville göra ett mörkare spel än föregångarna där Laras gravplundrande ersattes med en mordgåta. Mer specifikt – ett mord Lara blivit anklagad för att ha begått. Förutom ett grymt soundtrack hade Angel of Darkness dock inte någonting bra att tillföra. Spelet kändes trasigt och de gamla kontrollerna hörde inte hemma på den nya PS2an. Tanken att omarbeta serien var god, men det behövdes ett betydligt större kliv för att Tomb Raider skulle kunna hålla jämn takt med utvecklingen.

Så inför Tomb Raider Legend år 2006 lämnades facklan över till Crystal Dynamics som såg till att ge oss en reboot som serien förtjänade. Åtminstone var det vad vi trodde då. Spelet fick hyfsat bra kritik och det kändes betydligt mer spelbart än den fruktansvärt bökiga föregångaren. Nog för att spelat hade tjänat på att vara lite längre, och fienderna var fortfarande pantade, men överlag var Legend ett fullt godkänt Tomb Raider-spel.

Sedan kom 2007. Det var året då Uncharted dök upp i butikshyllorna, och började man spela Uncharted var det omöjligt att spela som en gravplundrare på något annat sätt. Allt Lara Croft hade gjort de senaste 11 åren kunde nykomlingen Nathan Drake göra bättre. Bara efter att ha känt på kontrollen i några minuter kändes Lara Crofts manövrar hutlöst stela i jämförelse. Utvecklarna Naughty Dog lyckades åstadkomma vad Core Design eller Crystal Dynamics aldrig någonsin hade kommit nära: Att skapa den ultimata Indiana Jones-klonen, i spelbar form. Plötsligt var Tomb Raider lika relevant som gårdagens horoskop.

2008 släpptes Tomb Raider Underworld – vars enda minnesvärda gimmick var att Lara kunde bli lortig efter att hon hade genomfört en kullerbytta. Spelmekaniken var lika aktuell som Jon Bon Jovis frisyr, Lara kändes fortfarande klumpig och stel, actionmomenten var löjligt monotona och fienderna kunde lika gärna ha varit en del av bakgrunden med tanke på hur stillastående de var. Vi talar alltså om ett spel som släpptes ett år efter Uncharted: Drakes Fortune. Men det var som sagt inte bara spelen som var allt annat än godkända. Det började märkas att det som en gång gjorde Lara till en tuff och självständig hjältinna började få en motsatt effekt. Det räckte inte med att Lara bar omkring på två pistoler som hon flitigt använde för att skjuta ner konkurrerande tjuvar, det behövdes ett rimligt motiv bakom hennes dödande. En rimligare anledning än att spel ”måste ha lite pang-pang” på grund av den genomsnittliga spelarens undermåliga koncentrationsförmåga.

Årets upplaga av Tomb Raider kunde inte ha varit mer läglig i det avseendet. Lara Croft är inte längre en världsvan gravplundrare med en smak för dödande – hon är en överlevare. Hon förmår sig att döda för att hon tvingas till det, inte för att hon finner någon tillfredsställelse. Successivt vänjer hon sig vid att fatta svåra och livsavgörande beslut och det blir så småningom lättare att vända vapen mot en medmänniska. Skillnaden är att vi ser transformationen med egna ögon. Vi förstår precis vad det är Lara går igenom och vi kan relatera till henne när hon växt sig så stark att hon vågar ge sig an sina fiender med vapen i högsta hugg. Nog för att många påstår att vad den nya Lara gör i spelets mellansekvenser helt säger emot hennes betydligt brutalare gärningar under spelets gång, men det är åtminstone ett framsteg för den tidigare föråldrade serien. Nu har Crystal Dynamics åtminstone lyckats skapa en grund för en ny Tomb Raider-serie. En serie som kan hålla samma klass som Uncharted. Om den inte blir ännu bättre.

Saknar vi den gamla Lara? Inte det minsta. Lara Croft som vi en gång kände till henne var precis lika utdaterad som Duke Nukem. Om det inte vore för denna nystart hade vi lika gärna klarat oss utan Tomb Raider den åttonde konsolgenerationen. Nu kan vi knappt vänta på att få se Tomb Raider 2 till Xbox 720 och Playstation 4.

Text av David Ehrelind

David är en gnällig skräckspelsnarkoman från Örebro. För tillfället studerar han sitt sista år på medieprogrammet på Virginska Skolan och skriver spelrecensioner för lokaltidningen Nollnitton och på Spelnyheterna.se. Mestadels ser man honom dock sittandes framför tvn med något vedervärdigt skräpspel. Då lär man sig uppskatta de bra sakerna i livet, menar han.