Fire Emblem: Awakening

Fire Emblem: Awakening har funnits ute i Nordamerika och Japan ett bra tag nu, och idag (fredag) släpps det äntligen här i Europa också. Det innebär att du redan kunnat läsa allt du vill om det här spelet, vilket gör ytterligare texter om det ganska ointressanta. Men eftersom jag inte skrivit ett inlägg om ett spel sedan slutet av förra året tänkte jag att det var dags igen, och varför inte skriva det om Fire Emblem: Awakening. För den som inte vet snackar vi relativt djup omgångsbaserad strategi i fantasysetting till 3DS. Jag är i skrivande stund sju timmar in i spelet, och ungefär två av dessa timmar har spenderats åt att pilla med karaktärernas utrustning. Just nu har jag femton modiga krigare i min lilla armé av färgglada anhängare, där jag valt att vara en rosahårig liten magikerflicka i toffsar och ögonlapp. Jag döpte henne till Lightning och låtsas att det är Lightning från Final Fantasy XIII, för det gör spelet bättre. Inte för att det behöver bli ett dugg bättre än det redan är.

Varenda en av dessa 15 underbart designade lirare i mitt gäng (som jag är strateg för, inte ledare) har plats för sex olika föremål i sin inventory, och alla vapen kan anpassas. Varje karaktär har dessutom speciella egenskaper som du kan välja, som har betydelse för alla som står bredvid respektive karaktär på stridsfältet. Nu kanske du börjar förstå varför jag har spenderat nästan två av sju timmar åt att pilla med utrustning i menyerna. Du kanske också börjar undra hur kul det är med 15 olika karaktärer om det är ett omgångsbaserat strategispel där varje karaktär flyttas en i taget. Mja, alltså, alla 15 befinner sig inte på slagfältet samtidigt. Du väljer ut en så där 7-10 stycken innan striden, beroende på hur många uppdraget tillåter och beroende på vilket motstånd du ser att du kommer möta. Om du till exempel spanar lite och ser att det finns en hel del skurkar med yxor på kartan, är det klokt av dig att välja några kämpar som bär på svärd. För svärd slår yxor, yxor slår lanser och lanser slår svärd. Ser du flygande drakar på kartan gör du klokt i att välja bågskyttar, och sist men inte minst finns det magiker som kan slå till från två rutor bort.

När du börjar Fire Emblem: Awakening frågar spelet dig om du vill att dödade kamrater ska återupplivas efter striden, eller om du vill att död ska vara död för alltid. Du borde förstås välja att död ska vara död för alltid, men jag kan samtidigt se hur det inte är för alla. Men det ger spelandet en ny dimension, där det blir mycket mer utmanande och känns som att varje drag bär enorm tyngd. Det berikar även storyn, då varje karaktär har en egen personlighet, en egen bakgrundshistoria, en egen roll i berättelsen, egna relationer till de andra i truppen och egna dialoger med dem. Och är du ouppmärksam, slarvig, dum eller övermodig under ett enda drag kan den karaktären vara borta för alltid. Förlorar du någon i början av ett slag ger du förmodligen lätt in för frestelsen att bara starta om konsolen och börja om. Men när jag förlorade en karaktär alldeles i slutet av en lång utdragen strid som jag redan hade startat om sju gånger på grund av oacceptabla dödsfall, lät jag det vara. Det var en karaktär som jag nyss övertalat att hoppa över från fienden till oss, för det kan man göra med vissa specifika motståndare mitt under striden. Och han verkade riktigt bra och viktig. Så det sved i maggropen, precis som det ska.

Om du inte vill att död ska vara död för evigt borde du i stället höja svårighetsnivån ett snäpp. Jag kan tänka mig att det bara är att kötta på till höger och vänster om du inte behöver tänka dig för så mycket, och att det är väldigt lätt att röja igenom en karta så länge du har huvudkaraktärerna som inte får dö kvar mot slutet. Dock trodde jag det skulle bli mycket lättare än det egentligen var, speciellt då en av karaktärerna var OP as fuck. Han tog i stort sett varenda motståndare i en smäll, och jag började fundera om det inte är en karaktär som spelaren får ha som hjälp nu i början men som kommer kola vippen snart. Och jag hade delvis rätt. Det var nämligen längesen jag spelade ett Fire Emblem senast, och jag hade helt glömt bort att vapen går sönder efter X antal attacker! Det innebär att superkaraktärens supervapen gick sönder, och plötsligt var han inte så jävla bra längre. Fortfarande bra, men inte OP as fuck.

Som jag nämnde tidigare i texten har varje karaktär vissa egenskaper att välja mellan. Egenskaper som påverkar den de står bredvid när de går in i strid mot en fiende på slagfältet. Ju oftare två karaktärer slåss tillsammans, desto starkare blir deras band till varandra. Relationer byggs även upp mellan striderna, då man kan välja att låta truppens medlemmar konversera med varandra. Dialogerna är rätt så bra skrivna, och oftast ganska humoristiska. Det är lite konstigt hur det oftast är komiskt bråk och missförstånd som bygger relationerna, men det hjälper både deras styrka och motiverar dig att hålla dem vid liv. När två karaktärer sedan står sida vid sida och träder in i en strid på spelplanen, får fightens huvudkämpe boost i statistiken från sin vän. Det kan exempelvis vara högre träffprocent, högre chans för critical eller större chans att undvika fiendens slag. Till slut börjar jag fantisera ihop kärleksromanser i mitt huvud, och parar medvetet ihop vissa karaktärer med varandra på spelplanen. Alla vet ju att Sully är kär i Lightning.

Jag skulle säkert kunna sitta och skriva en massa om det här spelet, som till exempel hur jävla svinsnygga och coolt koreograferade filmsekvenserna är. Till och med röstskådespeleriet håller hög standard, trots det bärbara formatet. Det enda jag inte är riktigt nöjd med är att det inte är så bekvämt att jämföra vapnen med varandra när man står där i butiken och ska välja. Det är även lite tråkigt att karaktärerna ser lite väl pyttesmå och odetaljerade ut när de traskar omkring på stridskartan, även om det är riktigt jävla snyggt i själva stridssekvenserna. Sen önskar jag att man refererar tillbaka till fallna kamrater i storyn, och att de inte bara försvinner för att glömmas av alla för alltid. ”I remember Gauis, he never meant no harm. And now he’s gone.” Typ så. Men än så länge måste jag säga att Fire Emblem: Awakening är det bästa jag spelat hittills 2013 – kanske det bästa spelåret för portabelt någonsin.