Det är dags att forma händerna till djävulshorn, höja armarna mot skyn och med inlevelse skaka ditt huvud fram och tillbaka tills det gör precis lagom ont. Skitsnacks Hårdrock-special är ett av de mest efterlängtade avsnitten hittills, en uppgift så viktig att vi anser att endast ett avsnitt inte räcker till.
Därför har vi styckat upp det i två, och i det första ska vi fokusera på de tidiga åren, närmare bestämt 70 och 80-talet. Visst kan man anse att hårdrocken föddes och existerade redan innan 1970, men man ska inte vara så petig, som Bert säger.
Vi vill givetvis bygga avsnittet tillsammans med er! Så förutom mina och Samsons bidrag kommer avsnittet även innehålla önskningar från er. Vi ser gärna att ni ger oss en härlig historia tillsammans med er låtönskning – en historia som berättar eran relation till låten och som nominerar varför just din låt ska få trängas in i avsnittet.
Lämna en kommentar i detta inlägg eller maila oss på skitsnack@svampriket.se innan torsdag kl. 18 för att vara med i mixen.
Metal is strong, metal is forever
Har ett fint minne till en låt som jag väljer att kalla världens bästa låt. Det är en låt som enligt mig definierar 80-talets metalmusik samtidigt inspirerade band som kom 5, 10 eller 20 år efter att låten släpptes. Jag talar såklart om Iron Maidens ”Hallowed be thy Name” från The Number of the Beast plattan.
Hårdrock och metal förknippas ofta med alkohol, och min historia är inte annorlunda. Samma år som jag upptäckte Iron Maiden framförde jag Hallowed be thy Name på min pappas och plastmorsas bröllop. Till historien hör ju då att jag var VÄLDIGT berusad för första gången i mitt liv. Jag hoppas att ingen som var där kommer ihåg det idag, många år senare. Det var första gången jag stod på sen full, men sannerligen inte den sista – då jag idag tjänar pengar på det 🙂
En liten fråga som ni kanske kan diskutera är;
Varför var/är hårdrock så starkt förknippat med alkohol och droger?
ÅH VAD JAG LÄNGTAT!
En gång i tiden (8 år sedan kanske) var jag hårdrockare och det var en ganska legendarisk artist som fick in mig på det spåret. Nämligen Alice Cooper. Jag totaldyrkade honom. Samlade plattor, hade coola tygmärken, t-shirts, allt. Dessutom så la det grunden till mitt nick som ni känner igen idag. När jag skulle skaffa ett nick till communityt helgon.net så tänkte jag på en favoritplatta med Alice som heter Trash. Tyvärr var det upptaget, så det blev Trazh. Sen dess har jag nickat det.
Men åren gick utan att jag fick se honom live, hade aldrig råd och så var det något annat som kom i vägen. Men sommaren 2012 fick jag äntligen se honom på Liseberg! Var fullproppat och helt underbart! Var särskilt en låt jag minns som var bland de bästa liveupplevelserna jag haft: Schools Out! Publiken sjöng med, armarna var i luften och jag stod där med min gamla idol framför mig. Fint sommarminne.
Så det är min önskning: Alice Cooper – Schools Out .
Jag blev själv hårdrockare först 1990, så jag har inga minnen från 80-talet men mitt första riktiga hårdrocksminne är knutet dit. Jag var i en musikalisk kris då, utan att riktigt veta om det. Mina favoritband då var Eurythmics och Beach Boys, men det var ingen djup kärlek.
Men så under sommarlovet besökte jag en kusin uppe i de norrländska urskogarna. Han satte i ett kassettband med gruppen Helloween och deras skiva Keeper of the Seven Keys Part II som släppts 1988. Låten som spelades var Rise and Fall, en trallvänlig låt med en ganska skruvad text om man lyssnar närmar på den (nästintill nonsenstext faktiskt). Energin i det var nytt för mig och den kom att omforma mitt musikintresse under lång tid. Så min önskning får helt enkelt bli Rise and Fall med Helloween.
Hjärtat bultar och adrenalinet börjar väldigt smått att kicka in när vi äntrar arenen. Vi smyger oss ner på parkett-golvet, och försöker göra allt för att man inte ska råka stöta till någon skäggig full hårdrockare så att han tappar sin öl. Romansen mellan dessa två ting går inte att beskriva i ord, utan måste upplevas. Råkar man vara den som tär sönder detta intensiva förhållande, så är man illa ute, riktigt jävla illa ute.
Tyvärr hade redan grinden till första raden stängts, så jag och min vän fick helt enkelt böka oss fram försiktigt tills fann vi vår plats längst fram vid andra stängslet, dock en bra bit till vänster. Äntligen ska det alltså hända. I flera år har jag längtat och önskat att han skulle återkomma, och nu står vi här och skall bevittna hans första turné med sitt band på över 6 år. Bandet var även aktiva utan honom, och var jävligt bra, men det går bara inte att jämföra det med orginal-uppsättningen.
Efter en stunds peppande och pratande släcks hela Scandinavium, och publiken tystades ner i några sekunder. Det var så jäkla svart att man inte ens kunde se sin hand 5 cm från ansiktet. Nu börjar hjärtat bulta snabbt och hårt så in i helvetet. Folk började slänga upp sina nävar, de började hoppa och gallskrika i symfoni med varandra. Man hörde hur det började hockeyklackas ”Maiden” från ett hörn i arenan, och det spred sig lika fort som en eld våldför sig på en enbuske, och när man inte trodde det kunde bli mer högljutt så börjar introt av ”Aces High” ljuda från högtalarna. Introt varade i hela 25 sekunder under ett mörkertäckt Scandinavium och när väl låten kommer igång på riktigt så exploderar hela stället i jubel och strålkastare samtidigt som Bruce Dickinson springer in på scenen med sina riktigt fula tights och besannar några tusen ungdomars allra största dröm om att få se Iron Maiden med sin orginal-sångare.
Året var 1999, jag var 15 år och min polare jag var där med, Niklas Sintorn var fyllda 14. Turnén kallade dom ”Ed Hunter Tour”, och om jag inte minns helt fel så fick man även med ett datorspel till samlings-skivan dom släppte i samband med turnén(Möjlig quicktitt kanske? ^^). Jag har sett Maiden alla gånger dom besökt Sverige efter denna konsert och tycker nästan att dom bara bli bättre och bättre var gång man får uppleva dess musik live. MEN, det finns absolut inget som slår de där 25 första sekundrarna i totalt mörker i samband med introt av Aces High och med 10 000 skrikande och hoppande hårdrockare runt om en. En av de bästa stunderna i mitt liv.
Så därför önskar jag att ni spelar Iron Maiden – Aces High, och jag antar att talar för Niklas Sinton också 😀
Jag ser mig inte som någon hårdrockare. Alls. Men för mig så är det ändå en genre som gjorde att jag skapade ett musikintresse från första början. Jag ärvde, av min far, en låda kassettband. Svarta, piratkopierade och med påklistrade etiketter. På dessa svarta band fanns, vad som för mig fortfarande är det bästa från hårdrocken under den här perioden, AC/DC.
Jag pratar nu främst om 70-talet, för mig är det nämligen här som de gamla hjältarna från Australien är som bäst. Dem som säger något annat har helt enkelt fel. Jag menar det är ju bara kolla på vad dem släppte under mitten av 70-talet: High Voltage, Dirty Deeds Done Dirt Cheap, Let There Be Rock och Highway to Hell. Att dem sedan rundar av allt detta med att släppa vad jag skulle hävda är 70-talets bästa skiva Back in Black 1980 (Jag vet, 1980 är inte 70-tal men det är ju mer 70 än 80 på nått vis).
Det tråkiga vore således att önska Back To Black för kassettbandens skull men jag nöjer mig med att AC/DC nämns då det vore tråkigt om dem förbiseddes.
När man talar om 80-talet så finns det ju så fasligt mycket bra hårdrocksskivor men jag tänker att ni ändå kommer prata om Guns N Roses, Metallica, Slayer och Maiden. För min egen del så är nog favorit skivan från 80-talet Beneath The Remains med Sepultura så om ni också tar er tid att tala lite om dem så glädjer även det mig mycket.
Men om man ska önska något med en anledning. Jag har funderat på vilken låt från genren och tiden som betytt mest. Varje gång jag funderar så slutar det med att jag kryper närmare och närmare band som The Misfits och Black Flag och då man inte får klassa dessa som hårdrock så får jag helt enkelt skärpa mig och komma tillbaka med önskningar när det är dags för ett punk special. Fast om ni ändå vill spela nått bra så spela Sepulturas Slaves of Pain.
FÅr ju inte missa Queen. Alltifrån deras rockmusikal Bohemian Rhapsody till sportklassiker som we will rock you och we are the champions vidare till One Vision från filmen Iron Eagle (usel film men när den här låten sätts igång så lyfter filmen. Kolla från 1:50 http://www.youtube.com/watch?v=NCG1ee1EQ94
Highlander-filmerna och Blixt Gordon som de gjorde hela soundtracket till.
För att inte tala om deras grymma musikvideor, I want to break free, radio gaga m.fl.
Hello boyz! Innan gymnasiet så var Queen i stort sett det enda bandet jag lyssnade på, men i början av gymnasiet så fick jag en bränd skiva med Maiden som jag blev helt såld på. Det var som att en helt ny värld öppnades! Sen började jag lyssna på all möjlig hårdrock från 70- och 80-talen, som Black Sabbath, Queensryche, Judas Priest, Dio, Metallica, Rush, Led Zeppelin, Pink floyd (som ju inte är hårdrock direkt, men ändå.) Listan är lång! Och jag började också spela trummor. Nu sådär tio år senare så har jag tröttnat på en del av banden, men jag tar med mig Rush som ett av mina favoritband, som jag fortfarande kan lyssna på och upptäcka nya grejer i. Spela gärna en låt med dom, jag vet att Brunlöf är svag för Rush 🙂
Hare gött!
/Henrik
Oj så mycket bra musik det finns. Men måste säga att Alice Cooper är den stora favoriten värd att ta upp både på 70 och 80 talet med den kommersiell comebacken med hitten poison på albumet Trash. Finns en låt på den skivan jag tycker är nästan lika bra som poison, Bed of Nails heter låten i videon har han spikar i jackan vilket jag kopierade och gick omkring med, var det fest blev det lite Alice smink på den. Men alice på 70 talet är helt oslagbart. Ingen kan berätta så målande texter som han mycket mörk humor :D. Finns heller ingen som slår hans scen shower. Skulle jag välja en låt som ni för övrigt bör spela i podcasten ut i fall någon lyssnare inte hört den. Låten är Cold Ethyl återfinns på skivan welcome to My naightmare från 75. Finns ju även en låt under My wheels från albumet killer 72. Som Alice och Axl Rose gör om på samlingen Life and Crimes of alice cooper mycket cool duet tror slash och izzy är med på ett hörn också. Fortsätt som ni gör grabbar
http://i.imgur.com/a8MKX.jpg – Neil Pearts trumset. Nuff said.