Min 25 år långa relation till spelmusik

Jag har spelat tv-spel i över 25 år, och har lyssnat en del på spelens musik under tiden.

Det finns hundratals – nej, tusentals spelmelodier som är unika. De är bra på olika sätt. Ibland är de tempofyllda, lugna, glada, sorgliga, tuffa, mjuka. De finns där av en anledning – att ge ett spel rätt sound.

Ett sound som beskriver en bra scen. Eller en titelskärm. Eller ett avslut. Musik är skitvikigt. Precis som i filmens värld så fungerar musiken precis som ett klädesplagg. Finns det inte musik så kan man kalla tv-spel för naket. Det liksom saknas något. Visst, vissa spel som Pong behöver ingen musik. Men ett känslosamt laddat spel behöver verkligen de där tonerna. Det finns till och med tv-spelsmusik som får mig att bli känslosamt berörd. Gör ett spel det, då har spelskaparna gjort ett riktigt bra arbete.

Jag har gjort massor av topplistor när det gäller tv-spel, främst det bästa spelet. Att välja den bästa spellåten är faktiskt svårt eftersom all musik därute är bra på olika sätt. Det jag ska göra istället är välja fem låtar som har en egen identitet och beskriva varför jag väljer just dessa.

Dark Mountain Forest – Legend Of Zelda: A Link To The Past (SNES)

Jag kunde tagit vilken låt som helst från Legend Of Zelda egentligen. Men vad som är intressant med musiken från den mörka skogen och Death Mountain i The Dark World är att den påminner om Dark Worlds musik men är mer fylld av nedstämdhet, vrede och ångest. Ett utsökt mörkertema i Legend Of Zeldas musikaliska bibliotek.

Ibland är viss spelsmusik rätt absurd men det funkar om det är rätt spel. Ett spel som Conker’s Bad Fur Day har pruttljud i ett musikinslag men det fungerar eftersom i den scenen så klättrar den bakfulla ekorren uppför ett berg av bajs. Det funkar. Att använda glad Super Mario-musik i Resident Evil skulle däremot inte fungera. Det skulle låta gladare men inte rätt.

Tv-spelsmusik är mer än simpelt blippande och bloppande. Många äldre spel hade mycket sånt, men lyssnade man noga så kunde man höra en melodi. Det är riktigt imponerande att man kunnat skapa musik med såna tekniska begränsningar. Många musikteman från klassiska spelserier som Super Mario, Legend Of Zelda, Mega Man och Out Run var helt fascinerande och har blivit kultklassiker. Denna sorts tv-spelsmusik är lika revolutionerande som Bob Dylans texter eller Elvis Presleys sång. Många moderna versioner av spelserier har pampiga toner, som Super Mario Galaxy – men man känner ändå igen det där klassiska. Jag får vibbar av spel jag spelat för 25 år sedan. Det liksom sitter i ryggmärgen. Det försvinner inte heller, vilket jag är riktigt glad för. Men vad är hemligheterna till en riktigt bra spellåt? Make it simple. Tycker jag i alla fall. Eller så trycker man ned gaspedalen i botten och ger allt. Det fungerar också. Det viktigaste är att man har känsla och gör något unikt. Då vinner man mitt hjärta.

Jungle Japes 2 – Donkey Kong 64 (Nintendo 64)

Här är också en annorlunda version av en klassiker. DK Jungle Swing (Jungle Hijinx) låter något långsammare här men har läckra djungeltrummor. Jag får också vibbar av Banjo-Kazooies underbara musik. Inte konstigt med tanke på att Grant Kirkhope, mannen som gjort musiken till Banjo-Kazooie – ligger bakom dirigentpinnen till Donkey Kong 64’s soundtrack.

Vissa spelserier brukar ha musik som är lätt att känna igen för de har oftast samma ton i musikstyckena. Ibland är det samma musikstycken fast det är andra versioner. Mario-spelen är det perfekta exemplet på det. Hur många versioner av underjordstemat från Super Mario Bros finns det egentligen? Jag har inga problem med det, för det är bra att ha något med som man känner igen, särskilt i ett Mario-spel. Det är som en god cover av en bra låt som man gillar. Jag gillar originalversionen av underjordstemat, eftersom den är så simpel och rak. Med NES begränsningar dessutom var det en genial ton. Mega Mans 8-bitsäventyrs soundtrack är också lätt att känna igen på grund av dess grymma technomusik. Trots att banorna har olika musikstycken och att man kan skilja dom åt, så känner jag lätt igen ett Mega Man-spel (8-bit) utan problem. För mig är det viktigt att ett spel eller en spelserie har en sorts musik som passar in. Jag uppskattar även omgjorda varianter av gamla melodier men bara om de är gjorda med finess – och hjärta. En dålig version av en klassiker är verkligen inte alls bra.

Let’s Dance Boys! – Bayonetta (PS3, XBOX360)

Den här märkliga musikvideon är mest en absurd erotikdans med Bayonetta. Men jag tycker jävligt mycket om den här saxofonmusiken. Hade jag varit kändis och varit med i Let’s Dance så skulle jag välja tv-spelsmusik att dansa till. Då ska jag absolut ta med denna.

Jag gillar att samla på saker. När jag var yngre tyckte jag om att samla på vinylskivor, Turtles-figurer och givetvis NES-spel. Om jag inte minns fel hade jag drygt 70 NES-spel. Min far samlade på en massa vinyl sedan barndomen, så jag tror mycket av min fascination för spelmusik och samlande kommer därifrån. Nu säger jag inte att han lyssnade på spelmusik, för han lyssnade på rock från 1950-talet och lite äldre musik än det. Det jag säger är att jag tror den passionen han hade för rockmusiken var precis likadant som min passion för tv-spel och dess musik. Jag lyssnar också på gammal 1950-talsrock, men det hör inte hit egentligen. Jag har alltid velat ha en gemensam samling med spelmusik. På Napsters glansdagar kunde jag få tag på melodier från spels originalsoundtracks. Det är rätt synd att all spelmusik i dess originalform inte finns på Spotify. En del gör det, och har ni lyssnat på spellistan ”Gaming on Spotify” så förstår ni att det finns en hel del. Men jag saknar många originalversioner av spel som till exempel Legend Of Zelda, Xenoblade Chronicles eller Earthworm Jim. Där har Youtube ett grymt övertag, för där finns det typ allt. Det vore kul att äga originalsoundtracks på skivor men de är rätt dyra. Står det till exempel Nintendo eller SquareEnix på originalsoundtracket så lär man räkna med en fläskig fet plånbok. Jag äger faktiskt ett soundtrack; Final Fantasy IX. Det är i alla fall en början – och en bra sådan!

Airship Fortress – Mario Kart DS (Nintendo DS)

En av mina favoritbanor någonsin i Mario Kart-serien är Airship Fortress. Idéen att åka på Bowsers luftskepp från Super Mario Bros 3 är briljant. Coolast är att man kan få sig en rejäl skjuts med ett av skeppets kanoner. Men bäst av allt är ändå den där fruktansvärt tidlösa musiken. Den passar in i banans atmosfär!

Jag ska absolut inte ljuga. Jag är en retronörd när det gäller spelsoundtracks. Särskilt tiden NES-Nintendo 64/Playstation. Det är mest av nostalgiska skäl för jag var mest spelaktiv i tonåren. Sedan har ju främst Nintendo riktiga slingor som sätter sig i öronen och ryggmärgen. Det kan vara något simpelt som övervärldstemat från Super Mario Bros till den grymma titelmusiken med hårdrocksgitarr från F-Zero X. Jag har lättare att ta till mig de äldre musikaliska slingorna än de nya, moderna spelens eftersom många spel har så mycket orkester. Musik är spelens identitet. Jag välkomnar många nya teman och nya versioner av klassiker, men se till att hjärtat är med när det gäller spelserier som Mario, Zelda och Metroid. Jag minns att jag lyssnade på P3 en gång för många år sen. Det spelades en raplåt. Jag upptäckte att musiken hade underjordstemat från Super Mario Bros. Jag som avskyr rap log när jag hörde det. Aldrig igen har jag fått höra den låten. Ett spel behöver inte vara bra för att ha bra musik. Jag tycker till exempel att Farmville, spelet som är en förpestad plåga och hemorrojd på samma gång, har en lugn och ljuvlig hillbilly-musik. Men det är det enda som är bra med spelet. (Offtopic: nu tänkte jag oundvikligt på Haemorroid Rock med psychobillygruppen Batmobile.)

Mega Man III Main Title Theme (Final Fantasy VI remake)

Jag är en person som gillar originaluppsättningar av en klassisk spelmelodi. Men ibland kan jag uppskatta en bra remake. Särskilt den här helgrymma versionen av Mega Man III’s titelmusik med hjälp av Final Fantasy VI’s ljudmotor. Otroligt bra! Jag tycker den här versionen överklassar originalet.

Spelmusik har fascinerat mig i många år. Jag har så mycket att upptäcka och med till exempel Youtube kan jag upptäcka mer musik från spel jag inte spelat. Eller att få minnas tonerna från den banan från det spelet. Att få en nostalgisk tripp. Jag ser fram emot tiden 25 årfram i tiden, då jag kan minnas 50 år av tv-spelande. Och dess musik. Det är ren kultur som ska bevaras för evigt. Minnen, glädje, och kärlek. Det är de ord jag vill använda för att beskriva min relation till spelmusik bäst.

Text av Jerry Olsson

Jerry Olsson är 33-årig och har spelat tv-spel i drygt 25 år. Hans första spel han spelade var Great Giana Sisters till Commodore 64. Förutom att spela så tycker han om att teckna. Hans egenskaper att teckna stärktes tack vare hans kärlek till tv-spel. Bland Jerrys favoritspel finns Final Fantasy VI, Legend Of Zelda: A Link To The Past och Red Dead Redemption. Hans teckningar är tagna från kulturens värld, men främst är det tv-spelsbaserade bilder som ligger varmast hjärtat. Han driver sin blogg Sätrapôjk.