Tv-serier är skoj. På många sätt roligare än vad filmer är, speciellt nu sen det börjat dyka upp allt fler serier med dunderbudgetar som lätt konkurrerar med Hollywood vad gäller produktionsvärden. Under våren har jag hunnit blåsa igenom ett antal säsonger av diverse serier och tänkte helt sonika bjuda på lite snabba åsikter.
(Supermilda spoilers kan följa)
The Following (säsong 1)
Amen schyrre, knäpp upp så att jag kan gå och kissa då!
The Following såg superlovande ut på första trailern. Kevin Bacon sprang runt och jagade en kult av seriemördare ledda av en supersmart Edgar Allan Poe-fantast, hur kan man inte älska det, liksom? Och det började bra, också. Inte fenomenalt, men bra. Visst var det redan från början tråkigt att Kevin Bacon spelade en roll så stereotyp så att man i princip kunde hans repliker innan han sagt dem (på riktigt, en alkoholiserad före detta FBI-agent som måste in på ett sista uppdrag är inte okej längre), men det fanns intressanta saker där. Speciellt ett bisexuellt triangeldrama mellan tre av kultmedlemmarna var riktigt intressant tidigt.
Men efter inledningen föll serien snabbt. Som tittare blev man hela tiden informerad om att Joe Carroll, seriens superstygging, var extremt smart och karismatisk, genom att karaktärer sa det. Däremot misslyckades serien fatalt med att visa det. Joe Carroll sitter när The Following börjar fängslad för att ha mördat ett gäng unga kvinnor, något som i serien tydligen betyder att han är ett ondskefullt geni. I mina ögon gör det honom bara till ett väldigt standardmässigt mördarsvin och när han helt plötsligt organiserar en enorm konspiration köper jag det inte för fem öre.
Dessutom blir det snabbt tröttsamt att se serien bygga upp ”spännande situationer” för att gång på gång lösa det på exakt samma sätt. Genom att etablera att vem som helst kan vara en medlem i Joes följe har serieskaparna effektivt köpt sig en oändlig mängd deus ex machinima. När man för fjärde gången är menad att tänka ”Nähmen OJ, vad HEN på skurksidan!?!?!?!?!” bara suckar jag.
Hade man i alla fall haft vettet att avsluta serien på en säsong (vilket inte hade varit det minsta svårt) hade mina känslor antagligen varit lite varmare. Nu irriterar jag mig på att serien som redan nu känns utdragen ska dras ut ännu en säsong (minst).
Elementary (Säsong 1)
Det här är min absoluta favoritlåda. Rör inte den.
Jag svängde fram och tillbaka med Elementary. Visst irriterade jag mig, precis som Malin, på att man valt att genderswappa ”fel” karaktär. Men samtidigt kände jag att det antagligen inte skulle störa mig så mycket när jag väl såg serien. Att det kunde ha gjorts bättre betyder inte nödvändigtvis att det är dåligt.
Jag underskattade hur mycket genderswappen skulle irritera mig. I alla fall till en början. Att göra Watson till en kvinna var verkligen ett fegt drag och det kändes. Jag hade så mycket hellre sett att Sherlock spelades av en bindgalen Lucy Liu som sprang runt och var odräglig och briljant.
Hela serien kändes inledningsvis feg. Skaparna försökte vara edgy men gjorde det på det absolut tamaste sättet möjligt. Att tatuera Sherlock gör honom inte automatiskt hårdare, tyvärr. Man försökte dessutom trycka allt för mycket på att Sherlock är smart. Det kändes verkligen som om någon stod bredvid mig och vrålade i mitt öra att ”SHERLOCK ÄR SKITSMART, KOLLA KOLLA”.
Men. Min inledande skepsis gick över, i alla fall delvis. När jag accepterade allt serien inte var (en riktigt intressant genderswap, en konkurrent till BBCs Sherlock) och tog den för vad den var (en ganska vanlig crime-serie men med en intressantare huvudkaraktär, för polisserier ungefär vad House är för sjukhusserier) så hade jag faktiskt riktigt trevligt.
Längre in i serien hade skaparna tagit lite fler ”könsmässiga friheter”, som kändes långt mycket intressantare än Watson, och seriens tolkning av karaktären Sherlock Holmes var faktiskt ganska trevlig i slutändan. Inte sjukt nyskapande, precis, men ändå tillräckligt egen för att hålla intresset uppe. Säsongsavslutningen var lite halvsvag, tyvärr, men jag kommer absolut se nästa säsong också.
Community (säsong 4)
Här står vi och är inte alls lika roliga som vi brukar.
De som känner mig (De flesta som någon gång hört mig prata, faktiskt) vet att jag älskar Community. Jag avgudar de första tre säsongerna och håller dem som det bästa i komediserieväg jag någonsin sett. När säsong fyra då utannonserades, den här gången utan seriens skapare bakom rodret, var jag såklart både uppspelt och oroad.
Jag gjorde rätt i att vara oroad. I alla fall. För säsong fyra av Community är inget att hänga i julgranen. Alls. Av och till är den rent av bedrövlig, faktiskt. Den saknar helt den humoristiska fingertoppskänsla jag kommit att förvänta mig av serien och känns istället som lite av en cash in. De nya författarna försöker karbonkopiera konceptet från tidigare säsonger utan att lyckas fånga känslan. Visst fanns det några episoder där mot slutet som höll kvalitet jämförbar med ett av tidigare säsongen svagare avsnitt, men totalt var säsongen en besvikelse.
Serien är förnyad för en femte säsong. Efter den här säsongen är förväntningarna otroligt låga. Men eftersom det ryktas om att serieskaparen, Dan Harmon, ska vara tillbaka i kaptensstolen finns det ändå hopp.
