Är det något som mina barn här hemma jämt tjatar om så är de att de inte har någonting att spela. Det slutar alltid med att jag blir tvungen att räkna upp det antal exemplar som de kan spela, vilket är över 100 spel. Dessutom så har de en djungel av retrospel till mina gamla konsoler och lika många gratisspel till sina telefoner som de kan ladda ned med vår tillåtelse. Men det är ändå inte tillräckligt för dem. Jag känner igen känslan. Jag kan själv känna samma sak till viss del när jag tittar igenom vårt spelbibliotek med oräkneligt antal oklarade spel. De är många, men de är också ofta äldre titlar som jag var sugen på att spela för flera år sedan. Nu ser de mest dammiga och tråkiga ut och jag längtar istället efter att bara köpa en ny titel och få känna den där fräscha känslan och vara en del av gemenskapen som de som nyligen köpt spelet redan är en del av.

Mina barn spelar inte ens ut sina spel ibland. Men varför ska de egentligen det när de vet att det finns en ny annorlunda upplevelse innanför glasskåpet i vårat vardagsrum?
Egentligen så handlar allt detta om en bortskämdhet utan dess like. Jag kan se hur andra barn sitter med bara en konsol i hemmet och spelar om samma spel 3 gånger, precis som man själv gjorde under sin barndom. Mina barn spelar inte ens ut sina spel ibland. Men varför ska de egentligen det när de vet att det finns en ny annorlunda upplevelse innanför glasskåpet i vårat vardagsrum? Det finns ingenting som hindrar dem från att börja om på ett nytt spel och känna att de får ta del av en helt ny värld. Vi människor är samlare, och under konsumtionsåldern så har vi nu istället börjat kunna samla på nya saker och nya upplevelser hela tiden. Likt en hunger som hela tiden måste mättas så lämnar vi ett spår av oklarade spel bakom oss precis som vi lämnar tonvis med matrester bakom oss eftersom viss mat är mindre önskvärt.

Barnen blir hela tiden stimulerade att skaffa nya saker genom sina skolkamrater också. När nya saker blir gamla så börjar deras kompisar spela andra saker. Precis som spelindustrin vill att vi ska göra. Det ruskiga tempot med nya titlar som kommer både i form av gratisversioner och betalversioner gör att våra barn kan byta intressen inom spelvärlden betydligt snabbare än man förr kunde byta mellan de olika flugorna som skolbarnen ägnade sig åt. Detta sätter naturligtvis en ny press på oss föräldrar. Både när det gäller ekonomiska aspekter och när det handlar om att skaffa sig information kring det senaste. Vi får ställa oss frågor om spelen är lämpliga för våra barn, men hinner inte alltid med det rasande tempo som idag sätts.

Naturligtvis så finns det inte så mycket som man kan göra. Det enda jag kan göra är att tvinga mig själv att inte ge efter för frestelsen utan faktiskt börja spela spelen som jag redan har. Detsamma gäller barnen. När de väl har satt sig ned och börjat spela så finns det inte längre så mycket som kan störa dem. Borta är gnället om att det inte finns något att spela och in kommer istället samma spelglädje som jag själv hade i den åldern. Istället börjar de leta efter hemliga upplåsningsbara grejer i spelet och försöker sig på nya taktiker. Nog för att barn idag aldrig har tillräckligt med spel, men visst går det att ha roligt med ”bara” 100 spel. Det gäller bara att ge dem en liten knuff i rätt riktning.