Tales of Xillia (PS3)

Bröstklyfta är så gjort. Fittklyfta är det nya!

Efter två år och en uppföljare sedan den japanska releasen kommer Tales of Xillia till PS3 även hit, och är ett väldigt nischat spel för en begränsad publik. Tales of Xillia är så otroligt urtypiskt att en suparlek av klyschorna skulle få Mel Gibsons lever att stänga ner efter 20 minuter. Karaktärerna är stereotypt designare med olika grader av spikigt hår, medan de flesta kvinnorna antingen har kjolar så korta att man ser deras trosor eller så djupt uringade att det egentligen borde synas två klyftor. Låt det där sjunka in tills du förstår jag jag menar. Ja, det finns en kvinna som har urrringat ända ner till venusberget. Det är till och med så att vissa i spelet kommenterar på huvudkaraktären Millas kläder, som får dem att känna sig obekväma.

Karaktärsdesignen stör inte bara för att den är så klyschig och stundtals översexualiserad, utan även för att den står ut som en öm tå i en värld som verkligen inte reflekterar huvudkaraktärernas mode. Spelets statister i diverse byar klär sig mycket mer ödmjukt och lågmält, och du förstår genast om någon kommer spela en större roll utifrån hur hen klär sig. Att protagonisterna sticker ut som Cristopher Lee på en One Direction-konsert blir dessutom desto fånigare när de spenderar en stor del av äventyret med att vara efterlysta, och försöker smälta in och ta sig igenom byarna inkognito medan de ser ut som att de irrat sig vilse från ett animekonvent.

Den där lila saken, den kan hålla käften.

Men det är inte bara spelets personligheter och deras karaktärsdesign som gör det till en smal titel. Stridssystemet är nämligen bland det djupaste/rörigaste jag någonsin varit med om i ett JRPG. Kanske drar de tuffare svårighetsnivåerna nytta av allt som finns här, men på normal och under klarar man sig bra med att bara försöka förstå en tredjedel av det. Här finns möjlighet att länka karaktärer med varandra för varierade resultat, utföra knappkombos, sätta ut strategier, avfyra specialattacker, nyttja egenskaper och tekniker unika för varje karaktär, och avfyra långa kombinationer där du byter mellan karaktärerna mitt i. Du måste vara riktigt hängiven om du ska greppa allt, och det är ingenting för en spelare som jag som inte ens gillar de här nya snabba actionbaserade JRPG-striderna som nästan förvandlar spelet till ett slash ém up.

Men trots att allt verkar noga uträknat för att tilltala en väldigt specifik målgrupp, saknar Tales of Xillia japanskt tal. Är inte japanskt tal något som den lilla skara hängivna JRPG-fans man verkar vilja tilltala bryr sig mycket om? Det blir inte bättre av att hela spelet har en så där tre röstskådespelare som presterar på en dräglig nivå, vilket ändå dras ner av de pinsamt klyschigt skrivna dialogerna där det ska vara antingen supermelankoliskt och prettoangsty eller superhurtigt komplett med vevande armar och skrikande comic relief-karaktärer. Dialogerna har dessutom dåligt maskerade laddningstider, eller bara otroligt dålig regi, då det hela tiden dyker upp långa och otroligt konstiga pauser mitt i dem.

Han här borde också sluta prata.

Men om du inte redan är ett hängivet fan av den här genren, och ändå lyckas se förbi den klyschiga karaktärsdesignen, den mestadels trötta storyn om de fyra elementens andar, det dåliga röstskådespeleriet, de krystade dialogerna och rent allmänt ”anime bullshit with their hands on their hips”, så finns det faktiskt saker att uppskatta med Tales of Xillia. Det jag personligen uppskattar allra mest är hur fantastiskt bra spelet är på att erbjuda variation när det kommer till områdena du utforskar och miljöerna du befinner dig i. Halvvägs in i spelet känns det som att du aldrig sett samma miljö två gånger, och allt från lummiga skogar till soliga ökenstäder är dessutom riktigt fint gjorda. Det blir aldrig tråkigt att ta sig från punkt A till punkt B, eftersom du hela tiden rör dig genom nya områden varav det ena är vackrare än det andra. Miljövariation i spel är väldigt viktigt för mig.

Sedan har vi stridssysteet, som trots sitt djup och komplexitet inte heller kräver att du sätter dig in i det totalt. Den som bemästrar det till fullo blir säkert rikligt belönad, men även när jag bara dyker i menyernas grunda delar är jag tillräckligt underhållen. Även om jag som sagt inte gillar den här typen av strider alls. Det är även intressant att se hur man hanterat inhandlandet av föremål, vapen, rustningar och accessoarer. I stället för att hitta butiker med starkare vapen när du kommer till en ny stad, så måste du sponsra och hjälpa butikerna så att de har tillräckligt med pengar för att köpa in nya prylar eller tillräckligt med material för att själva tillverka dem. Butikerna går upp i level ju aktivare du är, vilket innebär att du själv har lite mer kontroll och kan planera hur deras inventory kommer se ut.

Hon får inte heller vara med, helst.

Jag är kluven inför Tales of Xillia. Även om dialogerna är fulla av cringe, så är berättelsen om en gudinnas fall till mänsklighet ganska intressant. Även om designen för karaktärerna är ungefär så typiskt som den kan bli, så är designen för miljöerna omväxlande och tilltalande. Även om stridssystemets strida strömmar hindrar mig från att simma, så är vattnet även svalkande och skönt nära stranden. Precis som Monster Hunter-serien är det uppenbart att Tales of Xillia inte siktar på att tilltala en så bred publik som möjligt. Och det måste man ändå respektera på något vis. Visst, jag tillhör inte den tilltänkta målgruppen, och föredrar en äldre skolas JRPG. Men jag välkomnar ändå en del av de nya idéerna man försöker föra igenom, och har faktiskt kunnat uppskatta delar av äventyret hittills. Så om du faktiskt uppskattar den här typen av spel, hugg i!