Hundra timmar i den Andra Världen

I mitten av februari får jag ett SMS från Samson. Det har gått ungefär ett halvår sen jag började illustrera för Svampriket och kanske fyra månader sen vi alla sågs för första gången på GameX. Jag är på väg hem från gymmet och stegar mot parkeringen medan jag läser SMS:et: ”Jag vet att du tänkte förboka Ni No Kuni, men det ryktas om en jättebugg i de första upplagorna, så jag skulle avvakta om jag var du. ”Ähmen va’ synd”, tänker jag medan jag låser upp bilen och sen är det utagerat.

Det visar sig några veckor senare, när jag hämtar ut ett stort paket på Posten (med andra ord, den lokala Tobakshandeln) att herr Wiklund farit med osanning. Nu står jag helt plötsligt med en Wizard’s Edition av Ni No Kuni i famnen, skickad från Stockholm från hela redaktionen som tack för de senaste månadernas jobb på Riket.
NU DU…!

Innan vi förflyttar oss till Summerlands och dess angränsande öar så vill jag introducera mig själv för läsarkretsen; det är jag som är Konstnärs-Anna, den som det senaste året legat bakom de flesta illustrativa verken på Svampriket. Som spelare är jag typiskt ”softcore”, en person som är insatt, kunnig och intresserad men som nästan aldrig hinner med att spela.

Sen min mest aktiva speltid i livet – mitten av tonåren – så är det mycket få spel som jag släpper in i mitt schema och kraven på dem har blivit skyhöga. Jag vill även introducera min lillasyster Ebba, för den här upplevelse delade jag i allra högsta grad med henne. Hon är sexton år och vi har nio år mellan oss. Hon tillhör bokstavligt talat en annan generation, hon har aldrig på jäkligt lösa grunder blåst i en NES-kassett, hon vet inte vem Manny Calavera är och hon har aldrig precisionsskjutit någon i röven i GoldenEye. Faktum är att det är först nu när jag börjat jobba för Svampriket som hon fått upp ögonen för TV-spel. Genom podcasts, artiklar och quicktitts så upptäcker hon att hon också vill skjuta pilbåge och skutta genom öknar; hon vill fatta vad grejen med spel är.

Till sin hjälp har hon mig och jag är fast besluten att utnyttja hennes entusiasm och nyfikenhet för att själv få en nyrenässans, speciellt inom en av mina favoritgenres; JRPG. Själv har jag inte rört ett renrasigt sådant på år och dag och Ebba har överhuvudtaget aldrig provat på det.

Ni No Kuni verkar kunna bli en perfekt introduktion för henne.

Med en Wizard’s Companion permanent parkerad på soffbordet och bästa kuddarna bakom ryggarna så börjar vi spela.

Omedelbar förälskelse.

Det är som om Final Fantasy VI och Laputa – Castle in the Sky träffats, blivit ett par och ynglat av sig och vi blir varma i magen och skakis i knäna av allt mys.

Men vi spelar inte på samma sätt som de flesta gör, Ebba ska gå ut högstadiet till hösten och har slutbetyg och hästbestyr hängandes över sig, medan jag som alltid vadar runt i alldeles för mycket jobb. Så vi ses en eller två gånger i veckan, spelar max tre timmar och sen får det räcka för då håller vi båda två på att bränna av av trötthet. Vi närmar oss fyrtiotimmars-sträcket men verkar inte ha kommit speciellt långt i handlingen. Ovanpå detta så smiter vi så fort tillfälle ges ut på sidouppdrag, vi lämnar hela tiden storyläget för att utforska den fantastiska världen. Letar ”glitter”, går vilse, lägger till med båten på platser där vi absolut inte ska vara, varpå vi åker på storstryk och springer gallskrikande därifrån.

Vi spelar hela våren. Vi spelar hela sommaren. Vi kommer upp i sjuttio timmar och är inte ens i närheten av slutet. Jag känner folk som gått runt hela spelet på femtio.

För många kan säkert vårt spelsätt verka dumt när man tar första varvet i ett rollspel. Det ska ju vara handlingen först och sen kan man fördjupa sig i allt det andra. Blir inte storyn urvattnad och åsidosatt när vi springer, flyger, seglar och teleporterar oss kors och tvärs över världskartan? Vi vet faktiskt inte och det bekommer oss inte ett dugg, för oss är det här en godispåse som aldrig tar slut. En färgsprakande karamell som vi njuter av, den perfekta eskapismen.

Vi har utvecklat ett system, nyblivna gamern Ebba är bättre och snabbare med en PS3-kontroll än jag och får ta hand om bossar och det tuffaste motståndet (stridssystemet är värt en egen artikel, men för mig som vill ha turordningsbaserade strider slutar det ofta med att jag vrålar ”Men STÅ STILL när jag ska slå dig i ansiktet!”). Jag å andra sidan är van vid att tänka rollspel, och får ta hand om utrustning, matning av Familiarsen och gåtor.

Världen känns så hemma för oss, vokabulären sitter som en handske redan från början och vi använder namnen på allting. Vi kallar aldrig på ”draken”, vi kallar på Tengri, vi vet att det är först i och efter grottan längs med Tombstone Trail som vi kommer hitta en Girlfriend och det heter fan inte ”banana”.

Sommaren är slut och vi börjar närma oss åttiofem timmar, och nu fattar vi att vi faktiskt har en chans att kunna lägga ordentligt med tid på att klara av spelet. Det är dags att ro det här i land inser vi högst motvilligt, jag har en lucka i beställningarna och Ebba har precis börjat gymnasiet och läxorna har inte börjat förstöra hennes kvällar än. Sagt och gjort, och åtta kvällar i rad så tar vi Oliver, Drippy, Esther och Swaine genom tempel, grottor och träsk, och håller oss till storymomenten så mycket som det går. Plötsligt är det inte långt kvar.

Vi åker bägge på den obligatoriska terminstarts-förkylningen på sluttampen, och det är med febern i kroppen och snytpapper överallt som Ebba på tredje försöket tar slutbossen.

Vi är nittiosju timmar in och eftertexterna rullar äntligen. Det är bitterljuvt.

Kanske var det inte Olivers historia som satte det största avtrycket i oss, och inte heller Esthers eller Swaines. Vad vi tar med oss härifrån blir istället saker som våra familiars som vi sänkt ner så mycket tid, engagemang och choklad i. Alla de fantastiska bi-karaktärerna som uggle-tanten i the Hotique, King Tom, Barbapappa-féerna och den hatti-fnattiga filuren som har hand om the Familiar Retreat (”Hee-llo!”), allihopa fullproppade med charm och personlighet. Världen, som på sätt och vis blev en egen huvudkaraktär.

Det här spelet passade oss bägge perfekt, det är pedagogiskt och inbjudande nog för den som aldrig tidigare spelat rollspel och tillräckligt traditionellt för den som nästan gett upp om genren, som blivit gammal och cynisk.

Äventyret kanske formellt sett är över men utforskandet och leken fortsätter, och vi gör det tillsammans. Visst ska där vara en Astralynx uppe vid Billy Goat’s Bluff? Kallar du på Tengri?