Så länge jag kan minnas har man kunnat höra klagomålen över att spel inte tas på allvar. Det brukar till exempel konstateras att den svenska spelindustrin omsätter enorma summor men ändå inte bemöts med den respekt den förtjänar, utan mest ses som en tillverkare av grabbiga leksaker.
Det finns väldigt många förklaringar till det, inte minst att spelen fortfarande är ett relativt nytt fenomen inom populärkulturen, men den största orsaken är att generaliseringen ovan stämmer. Spelen är, fortfarande, mest grabbiga leksaker skapade för en mycket snäv men köpstark målgrupp.
Och anledningen till varför det ser ut så är för att vi tillåter det.
Få grupper är lika intresserade av att behålla status quo som ”gamers”. Men vår reaktionära hållning till spelmediet är förödande för dess potential. Och rädslan som det bottnar i saknar rationell förankring.
Under senare år har det talats mycket om betygsinflation inom spelkritiken, och att det är ett problem. För hur ska konsumenterna kunna få ut något av värde av ett betygssystem om bara den övre delen av skalan används?
På Gamespot.com recenserades spelet av Carolyn Petit. Hon skrev en extremt positiv text, gav spelet 9/10 i betyg och rekommenderade alla att spela det. Men hon valde också att kritisera spelet för att vara misogynt. ”Diskussionen” som följde handlade om att betyget var ett skämt (”sidan X hade ju givit det en tia”) och att skribenten var en idiot för att hon lyft in ”politik” i recensionen (”det är ju bara ett spel”). Att de flesta inte ens hade spelat Grand Theft Auto 5 innan de gav sig in i kommentarsfältet hade ingen större betydelse – det var viktigare att poängtera att Carolyn Petit hade fel.
Alla kommentarer var inte negativa, och många har givit sitt stöd till Carolyn Petit, men att en situation av detta slag ens kan uppstå är lika absurt som det är skadligt.
Att spelkulturen är så förankrad i internetkultur är på många sätt fantastiskt, men också en förbannelse. Den lilla kritiska diskurs som förs kring spel hålls nästan enbart på nätet – vägg i vägg med alla andra diskussioner om spel. Det skapar en väldig närhet mellan skapare, kritiker och fans – men öppenheten är också en stor grogrund för besinningslöst hat, och det är lätt att göra missnöjet hört.
Det vore lätt att avfärda alla som skriver hatiska inlägg på internet som omogna idioter, för den typen kommer alltid finnas, men det vore samtidigt att göra det väldigt lätt för sig. Då är det viktigare att försöka finna orsakerna bakom, och då hittar vi ett förhållande som är allt annat än sunt.
För vi spelare älskar våra spel nästan lika mycket som vi älskar företagen bakom dem. Och kärleken är blind.
Så när en mediekritiker som, den kraftigt omdebatterade, Anita Sarkeesian lyfter fram problematiskt innehåll i våra favoritspel blir det mer än bara kritik av ett verk – det bli personligt.
Att vi bryr oss så mycket om våra spel att vi tar kritik av dem som en attack mot vår person säger förvisso mycket om hur fantastiska spel kan vara – om kraften i mediet och om hur stor vår kärlek till dem är – men mer än något annat visar det på bristande distans och självinsikt.
Men så pratar vi också om en kultur som anammat en hyperkapitalistisk bastardisering av auteurteorin som gjort hårdvarutillverkare till objekt för idoldyrkan.
Det är inget fel med att hylla det som hyllas bör men den hyllningskultur som omgärdar spelvärlden är endast bra för de företag som inte är intresserade av att utveckla den. Som kan komma undan med handlingar som skadar både oss som konsumenter och den kultur vi konsumerar, eftersom vi är allt för upptagna med fanboykrig för att se vad som egentligen sker runt omkring oss. För en bättre och mer öppen spelvärld krävs ständig utveckling, men inte av grafikmotorer eller processorarkitektur utan av samtalen kring innehållet. Verket är alltid viktigare än tekniken bakom.
Så när spelen dissekeras bortom kontroll och grafik är det inte för att finna nya saker att gnälla på utan för att höja nivån på diskussionen kring vad ett spel är eller kan vara. Den kritiska analysen är i grunden en mer konstruktiv kärleksförklaring än vad de förbehållslösa hyllningarna är, eftersom den värnar om mediets framtid och vill se det utvecklas.
Om vi vill att spelen ska tas på allvar och ses som seriösa artistiska uttryck – att klassas som kultur snarare än teknik – så måste vi börja med att själva ta spelen på samma allvar. Det är också därför som en person som Anita Sarkeesian är viktigare för spelbranschen 2013 än vad Rockstar är – oavsett hur många miljoner exemplar Grand Theft Auto 5 säljer.
Först när vi själva är redo för nästa nivå kan vi börja förvänta oss att andra kommer följa efter.
Vi får spelen vi förtjänar och kulturen som omgärdar dem blir därefter. Ska den vara tolerant och öppen? Eller hatisk och stängd?
Det är upp till oss.
Text av Christoffer Holmbäck
 |
När Christoffer inte drunknar i existentiell ångest eller frustrerat kastar runt klubbor på landets golfbanor försöker han sätta spel i en större kulturell kontext på Loading.se. Han vågar inte erkänna det men innerst inne är han en väldigt snäll person, han låter bara arg när han skriver. |
Ett mycket bra inlägg tycker jag, och jag håller med dig om problematiken med kärleken som kan tyckas vara blind. Det är väl någonstans i den här ekvationen vi kan finna svaren på dina frågor. ”Ska den [kulturen som omgärdar spelen] vara tolerant och öppen? Eller hatisk och stängd?”
Hur vi upplever spel är väl något i högsta grad personligt. Vi kan inte säga till någon som Carolyn Petit att hon inte får blanda in ”politik” i sin recension av GTA V. Hon visar ju i och med det öppet för alla att spel inte alltid är något oskyldigt, ett tidsfördriv som bara kan hanteras på ett personligt plan. Spelen uppvisar ju också en värld som vi kan känna igen, eller inte vill känna igen. Om man inte kan förstå Petit’s perspektiv så är det inte hennes fel eller problem. Att hon sedan trots allt gav ett högt betyg till spelet visar ju också på ett visst mått av tolerans när det gäller det misogyna innehållet i Los Santos. Jag tar mig friheten att citera ett stycke från hennes recension:
“GTA V has little room for women except to portray them as strippers, prostitutes, long-suffering wives, humorless girlfriends and goofy, new-age feminists we’re meant to laugh at. Characters constantly spout lines that glorify male sexuality while demeaning women, and the billboards and radio stations of the world reinforce this misogyny, with ads that equate manhood with sleek sports cars while encouraging women to purchase a fragrance that will make them “smell like a bitch.” Yes, these are exaggerations of misogynistic undercurrents in our own society, but not satirical ones. With nothing in the narrative to underscore how insane and wrong this is, all the game does is reinforce and celebrate sexism. The beauty of cruising in the sun-kissed Los Santos hills while listening to “Higher Love” by Steve Winwood turns sour really quick when a voice comes on the radio that talks about using a woman as a urinal.”
Det hon säger är ju att satiren blir missriktad då den måste accepteras: man presenterar inga alternativ till nidbilden, man erbjuder inte spelaren några kritiska verktyg för att behandla verkligheten bakom satiren. Det FINNS en verklighet bakom satiren och den är obehaglig för många av oss. Om vi inte kan ta spelen på allvar kan vi alla fall ta verkligheten för många människor på allvar.
Kärleken kan visserligen göra oss blinda, men efter att den framträtt brukar vi kunna se klarare än någonsin – och det borde ge oss hopp även om spelindustrin.
Och ditt inlägg ger också hopp om framtiden, vill jag tillägga. 🙂
Tack för en bra text!
Är extremt trött på grabbigheten och den ”ironiska” sexismen inom spelindustrin.
(indie-scenen ger dock hopp!)
Jättebra skrivit och viktigt, nu ska det bara bli så att majoriteten av folket inser det här.
Jag spelar knappt längre och har i princip sagt upp bekantskapen med mina gamervänner pga rådande kultur. Tack för ett bra och insiktsfullt inlägg.
Fantastisk artikel! Blev själv kallad både det ena och det andra när jag undrade om fler tjejer kanske skulle köpa spel om kvinnorollerna var annorlunda. Insåg inte att det var ett förbjudet område att diskutera, haha. Tråkigt, det handlar ju bara om att utveckla spel och göra de ännu bättre. Själv är jag en tjej som spelat sedan barnsben och tänkt ge mig in i spelindustrin som karriär.
Jättebra gästkrönika! Christoffer, du skriver typ bättre och bättre för varje text jag läser av dig! Älskar att du tar upp att det är problematiskt med att ta till sig ett kulturmedie (i detta fall spel) så pass mycket att kritik mot det mediet blir omvandlat till personkritik. Jag har stött på det fenomenet många gånger i diskussioner jag haft om just spel, och speciellt i samband med Anita Sarkeesians kritik av spelmediet i stort.
Tänker att spelmedia också måste ta till sig denna kritik och börja skriva mer kritiska artiklar om spelen dom faktiskt analyserar. Nu har iofs fler och fler börjat beröra vettig samhällsanalys i relation till spel i sina texter, vilket jag tycker är otroligt positiv, men jag önskar mer av den varan och att fler ägnar sig åt det.
Vad roligt att krönikan tagits emot så väl, det tyder ju på att fler ser problemet, och att vi förhoppningsvis är på väg åt rätt håll.
Mycket väl rutet! Är så oerhört trött på hela gamerkulturen. Den är hopplös. Har gjort någonting så kul till någonting så tråkigt och frustrerande. Plötsligt inser man att ”fan, jag kanske ska läsa böcker istället?” eftersom man då kan ha en någorlunda vuxen diskussion om det hela.