Killzone Mercenary (PS Vita)

Förhoppningarna var denna gången höga och jag har börjat tvivla på att Sony över huvud taget vågar satsa pengar på att göra egna spel till sin PS Vita istället för billiga sidospår som istället ger konsolen dåligt anseende. Innan jag började spela Mercenary så kändes det lite som om det var sista chansen att visa att de kunde utnyttja Vitans dubbla styrspakar till att göra ett riktigt bra FPS. Efter att ha spelat igenom det Vita-exklusiva spelet Killzone Mercenary så kan jag känna mig lugn och med lättnad säga att jag inte blev besviken.

Spelet utspelar sig parallellt med trilogin och utspelar sig därför under flera år. Du tar dig an rollen som Danner, en legoknekt som drar nytta av kriget mellan Helghan och ISA för att tjäna grova pengar. Det hela spårar ur i diverse sidospår som jag dock inte kan säga är mer än gammal vanlig story liknande en halvsunkig B-film. Det intressanta ligger dock i att se kriget ur ett helt annat perspektiv och dessutom få ta del av krigstiden bakom kulisserna.

Det som dock är riktigt intressant är enligt min mening förändringen i spelstilen som Mercenary har jämfört med de tidigare delarna i serien. Från att ha spelat som en massiv soldat med tunga rörelser så känns spelet till Vitan mer anpassat för snabbt spelande med raska och kvicka rörelser. Det liknar mer spel som inte alls förlitar sig på cover-system, till skillnad på konsolversionerna. Istället känns det nästan mer belönande att springa rakt på och tömma magasinen i fienderna för att sedan stå i krutröken som ensam överlevare. Lite mer är spelet ett one-man-army istället för att känna att du är en del av en större armé i ett krig.

Guerilla Cambridge har dock dragit nytta av att du nu innehar en mer neutral del av kriget som legosoldat. För det första så har du pengasystemet. Du köper och uppgraderar allt du vill ha genom pengar, som du får genom olika spelstilar. Du får till exempel mer pengar när du dödar genom headshots, men ännu mer pengar om du dödar någon med närstridsattacker. Är du dessutom inte sedd så kan du få ännu mer pengar. Fråga mig dock inte varför du får mer pengar när du skjuter någon i huvudet, men det är inte det som är poängen. Poängen är att detta lägger grunden för ett mer innovativt spelande där smygande varierat med sniper kan stå för en spelstil. Dock kan det vara prisvärt att bara skjuta också, men det kräver en annan typ av strategiskt spelande. Spelstilen blir tillsammans med rörligheten ett helt nytt spel som utspelar sig i samma universum som de tidigare i serien, men som ändå står på egna ben.

Även Vitans egna finesser används utan att kännas onödiga genom att hacka terminaler eller andra småfunktioner. Bristen på knappar jämfört med Dualshock överkommer man genom att sätta virtuella knappar ute i sidan av skärmen som lätt nås med ett tryck. Att använda en sniper känns extra nära när man sakta rör fingret längs med Vitans bakstycke för att zooma in eller ut, för att slutligen krama åt axelknappen.

Grafiskt så är spelet en pärla många gånger. Jag blir ofta förbluffad över kraften i den lilla maskinen medan jag vid ett annat tillfälle blir förvånad över hur gryniga texturerna är på vissa ställen i kontrast till resten av omvärlden. Ljudet och bilden har en tendens att vara i osynk ibland och spelet kan ibland inte rendera fram fienderna för att de är för långt borta. Det kan ibland få en att skratta till när man tar ett steg fram och ser fiendesoldater bakom en tunna, men om jag tar ett steg tillbaka igen så syns de inte. Ibland så har jag även träffat osynliga hinder mellan objekt, men det är som sagt mycket smågrejer. Ingenting har egentligen fått mig att svära högljutt eller förstört mitt spelande märkvärt.

Multiplayer-delen är något som förbryllar mig lite, men som ändå verkar ganska logiskt. Ekonomin och pengarna samlar man både från multiplayer och singleplayer, vilket gör att du tekniskt sätt kan välja att köra kampanjen om igen för att slutligen ha hela din arsenal med vapen i multiplayer. Å andra sidan så kan en del multiplayer-spelande se till att din kampanj blir lite lättare. Tolka det som ni vill. Hur som helst så bjuder multiplayer inte på några överraskningar. Det har de typiska elementen, inför egentligen inget speciellt och består av ganska så små banor med ett litet antal spelare. Jag förväntar mig visserligen inga dundermatcher likt Battlefield, och det lilla formatet passar bra på en handburen konsol där matcherna kanske bara pågår en stund medan du är på språng. De gör sitt jobb helt enkelt.

Som bäst är Mercenary när du letar efter ett FPS där du kan känna igen dig i använt gameplay och lätta kontroller. Det försöker inte på något vis etablera sig som ett spel som står ut från mängden, utan väljer att nöja sig med välbeprövade koncept. Jag kan tycka att det är skönt att spela ett spel där jag känner igen allt, vilket inte gör spelet dåligt. De tar de välbeprövade koncepten och gör dem bra. Vill du ha ett stadigt och bra FPS till Vita så har du fått det. Vill du ha ett mästerligt spel som revolutionerar FPS som genre så kan du nog stå över.