Angående Marios politiska auktoritet

Häromveckan gav jag mig äntligen på Mario Galaxy. Mina tankar och åsikter är såklart många och kommer eventuellt delges i en framtida text. I den här texten tänkte jag dock diskutera någonting helt annat, kopplat till Marios aktioner i Mario Galaxy, med tonvikt på Honeyhive Galaxy. Vi inleder med en kort bakgrund.

Vad Marios egentliga titel är i Svampriket (Obs! inte det här Svampriket) är oklart. Det är sedan tidigt etablerat att han är en rörmokare, men det är desto svårare att avgöra hur mycket han faktiskt utövar det yrket och hur stor del av hans inkomst rörmokeri utgör.

Istället är hans tydligaste roll en slags militär enmans-insatsstyrka med licens att döda. Han svarar enbart till prinsessan och agerar med enorm autonomi. Praxis verkar vara att låta ändamålet helga medlen och ställa så lite frågor om Marios agerande som möjligt så länge han får jobbet gjort. Det här upplägget skulle såklart vara problematiskt inom vilken nation som helst, men det blir inte bättre av att Svampriket är en monarki utan folkvalda representanter, där Mario dessutom har en nära personlig relation med prinsessan.

Prinsessan är enväldig härskare över riket. (Hur hennes far, kungen, passar in i situationen är oklart, men med tanke på hans låga närvaro i nära på alla stora skeenden sluter jag mig till att i alla fall majoriteten av beslutstagandet faller på Peach.) Här skulle Karin Enström kanske hävda att Svampriket är en ”absolut monarki” och inte en diktatur, men den sortens semantiska krumbukter gör föga för att förändra realiteten.

Det har antytts, men aldrig sagts rätt ut, att Peach är hälften människa och hälften toad i ett rike där i alla fall majoriteten av hennes undersåtar är toads. Detta pekar på att hon är resultatet av ett politiskt äktenskap, med syfte att stärka kronans makt, men återigen är detaljerna få. Oavsett är den här situationen inte helt utan sina brister, då historien har lärt oss att en etnisk eller religiös minoritet som styrande elit sällan resulterar i en stabil nation. Senaste exemplet är Syrien, där den styrande eliten är alawiter medan majoriteten i landet är sunnimuslimer. Detta var såklart inte den enda orsaken till inbördeskriget, men det bidrog starkt.

Trots detta verkar Svampriket faktiskt vara relativt skonat från inbördes konflikter, vilket kanske kan förklaras av Bowser och hans Koopas. Det är ett välkänt faktum att det effektivaste sättet att skapa ett enat ”vi”, är att tillhandahålla ett ”dem”. En gemensam fiende kan mycket väl vara en nations största tillgång. Titta bara på antika Grekland. Innan perserna anföll var landet egentligen bara en samling stadsstater utan någon större sammanhållning. Det var bara tack vare det yttre hotet som Grekland kunde gå vidare och lägga grunden för hela konceptet demokrati.

Jag försöker hålla den här diskussionen saklig och vill egentligen undvika vilda spekulationer och konspirationsteorier, men det är svårt att här inte nämna prinsessans höga kidnappningsfrekvens. Vi ska inte förringa Peachs kompetens och med det i åtanke verkar det märkligt att prinsessan skulle lämna så stora luckor i sin personliga säkerhet av misstag. Det är mycket möjligt att kidnappningarna i själva verket är ett genialiskt politiskt drag för att tända nationalismens eldar när missnöjet börjar gro bland de lägre klasserna.

Detta för oss till Mario Galaxy. Där kidnappas prinsessan inte bara till en annan del av kungadömet eller ens till ett annat land, utan till en annan planet. Som vanligt är det Marios uppgift att finna och återbörda henne.

Här blir det intressant. I vanliga fall när Mario ger sig ut för att hämta Peach gör han det i ett land kontrollerat av Bowser och eftersom en kunglig kidnappning inte kan ses som något annat än en öppen krigsförklaring är det inte svårt att motivera Marios intrång och handlingar i landet. I Galaxy utspelar sig istället stora delar av spelet i länder/världar som utgör en tredje part, fristående från både Svampriket och Bowsers styrkor. I majoriteten av fallen är länderna visserligen redan invaderade av Bowser, vilket gör att Marios allians med lokalbefolkningen för att driva ut dem kan ses som rättfärdigad. Men i Honeyhive Galaxy är det annorlunda.

Visst finns det en liten närvaro av Koopas, men med områdets sista uppdrag blir det tydligt att Mario nu tagit på sig rollen som något av en världspolis, inte olik den roll USA har tagit under stora delar av sin historia. På samma sätt som kalla kriget gjorde hela världen till en arena för USA och Sovjet har Mario och Bowser nu förvandlat hela universum till en krigszon.

I Honeyhive Galaxy skjuter Mario in sig själv i en lokal dispyt mellan bin och skalbaggar, trots fullständig avsaknad av förkunskaper om regionens historia eller politiska bakgrund, och ingriper med våld. Han lyssnar enbart på ena sidan och gör inga försök att lösa konflikten diplomatiskt. Den tidigare nämnda ”ändamålen helgar medlen”-mentaliteten har satts i högsta växel och Mario agerar skrupellöst på det sätt som kommer ta honom närmre sitt mål.

På sin väg genom universum sluter han allians med alla som är villiga att ge upp sina stjärnor, energikällan som driver Svamprikets krigsmaskin. De som vägrar möts med våld. Och som visas tydligt av hur han krossar skalbaggarnas ledare spelar det inte längre roll om de agerat aggressivt mot Svampriket först.

Jag säger inte att Bowser har rätt i den här konflikten, eller att ett motangrepp från Svampriket inte är motiverat, jag säger bara att det finns problem med att bara köpa Svamprikets simpla, jingoistiska narrativ. Verkligheten är sällan så enkel som gott mot ont och det är viktigt att ha i åtanke.