Hej dagboken.

I måndags var dagen D. Vid tolvslaget skulle jag sitta redo, live här på Svampriket, och börja spela medan allt streamades framför era ögon. Så blev det inte.

Gamle Murphy kom på besök
Ur många avseenden var måndag den 30:e september en av de värsta dagarna i mitt liv. Efter en stressig dag på jobbet skulle kvällens eskapader förberedas. Då kom gamle Murphy på besök. Min systemdisk rasade, gav upp helt och allt förarbete försvann. Hårddisken hade snurrat tappert i nästan sju år och egentligen är det beundransvärt hur länge den hållit ihop med tanke på hur ofta och mycket jag använder min dator. Men tajmingen kunde inte ha varit sämre.

Jag gav dock inte upp, utan köpte en ny systemdisk, installerade den med mina ringrostiga hårdvara-kunskaper, och installerade slutligen ett operativsystem igen. Vid det här laget hade dock kroppen börjat säga ifrån, efter alldeles för lite sömn och alldeles för mycket stress. När klockan närmade sig 23 och jag fortfarande inte fått uppsättningen att fungera som jag önskade var jag redo att ge upp.

Jag ville gråta. Jag ville lägga mig i sängen, krypa ihop i fosterställning, och bara storböla i några minuter. Inte bara för att dagen hade varit överjävlig, utan för att jag också utlovat saker jag inte kunde hålla. I min nya roll som chefredaktör kändes det som allt annat än bra. Det återstod bara minuter av mitt spelfria år och jag var mer nere än vad jag någonsin tidigare varit under året.

Sen kom ett sms som ändrade allt.

Min vän Mathias ”Bob” Sörbom stod som avsändare och han undrade hur det kändes så nära inpå. När jag med bitter ton förklarade hur min dag sett ut beklagade sig han först. Sen föreslog han att jag skulle strunta i mina ambitioner, och för en gångs skull bara njuta av spelandet istället.

Det slog ner som en bomb i mig. Jag hade fått tunnelseende med mina planer, och nu mådde jag dåligt över något som egentligen inte ens var huvudämnet med att klockan skulle slå midnatt. När jag väl insåg att min vän hade rätt släppte ångesten. Nu återstod endast en halvtimme kvar på mitt spelfria år och alla knutar byttes ut mot ett pirr i magen. Som kolsyra, längst in i mitten. Kvällen skulle dessutom bli ännu bättre.

Tidigare under dagen hade jag hämtat ut ett paket på posten från gamle Retroresan-lyssnaren Tobias ”Yoshi-Yoto” Frondelius. Jag visste om att han hade skickat mig en present, men inte alls vad den innehöll. När jag öppnade upp paketet fylldes jag av en värme och glädje som är svår att definiera i ord.

Inuti paketet fanns ett Nintendo Entertainment System, custom-moddat med en originalmålning från vår egen Anna Nilsson. En så otroligt vacker present som fick mitt hjärta att smälta. Nu grät jag på riktigt, men av rätt anledningar. Mina anspänningar släppte, mina snedvridna ambitioner släppte. Allt blev bra igen.

När klockan slog midnatt satt jag i min soffa, och startade upp ett lånat Xbox 360. Jag hade debatterat och dividerat med både mig själv och andra om vilket det första spelet skulle bli, men nu hade jag bestämt mig. Jag valde Super Meat Boy för att det fullkomligen genomsyras av spelglädje. Ett spel som ”känns i händerna”, ett spel där ”Brunlöf:ande” faktiskt belönas, och framförallt ett spel som inte kan bytas ut mot något annat medium – det är ett tv-spel i sin allra renaste form. Jag hade spelat spelet förut, men aldrig ”på riktigt”. Det har jag nu gjort. Och det var fantastiskt.

Innan jag greppade handkontrollen var jag redo att gå och lägga mig, men efter jag börjat spela kom ny energi tillbaka till mig. Innan natten hade blivit morgon hade jag också spelat både Mega Man 9 och Super Mario Bros. 3. Och de var minst lika fantastiska som jag mindes dem. Spel är häftiga på det sättet, de lämnar avtryck som är svåra att definiera och beskriva, men som direkt känns igen när man upplever dem.

Dagen efter (igår) rullade det vidare med InFamous 2, Tomb Raider, Tekken 5, The Walking Dead (ep. 1 och 2), Divekick och Ducktales: Remastered. Idag kommer vänner över för ytterligare spelande, och jag skulle bli förvånad om morgondagen ser annorlunda ut. Det kommer bli en bra höst.

Det blir ingen streaming-studio hemma hos mig denna vecka. Det blir för en gångs skull spelandet som får stå i fokus. Det hade förvisso varit roligt – men för denna gång känns det fullkomligt rätt att fokusera mer på att ha kul och mindre på att producera innehåll.

Det tycker jag faktiskt att jag förtjänat.