Efter att ha jobbat i en spelbutik i över tre år har jag förmodligen stött på de allra flesta typer av kunder en kan möta. Det är något jag ser som en av de största fördelarna med jobbet. Här finns allt från de som enbart köper FIFA/NHL när det kommer ut en gång om året, de som kommer in och bläddrar i begagnatställen varje dag efter skolan/jobbet, de som förbokar alla stortitlar som kommer ut och alltid hänger på låset vid release. Men de kunder jag gillar att hjälpa allra mest är föräldrar som inte kliver in i en spelbutik, utan snarare en helt ny värld. När jag får vara deras guide genom tevespelsdjungeln trivs jag som allra bäst på mitt jobb.
Majoriteten av alla föräldrar har en bra attityd och inställning till den här nya världen de tvingas ta del av. För det mesta är de personligen helt ointresserade av spel och är bara tacksamma över att det finns vuxna som jobbar med att ha koll och informera. Vissa föräldrar plockar upp ett spel, kommer fram till kassan, pekar på sin unge och frågar ”får hen spela detta?”. Jag älskar dig, du förälder som frågar. Det öppnar upp för en dialog, jag kan lära dig något du kommer ha nytta av nästa gång dina barn tjatar om ett spel. Oavsett om du håller med mig eller inte är jag övertygad om att du åtminstone kommer ha mer kött på benen när du gör ditt val.
Däremot vill jag ifrågasätta dig, du förälder som kommer in med ditt barn, runt 7-8 år gammalt, och inte uppvisar något intresse alls av vad det är för spel barnet vill köpa. Du som bara tar fodralet, lägger fram det på disken och viftar bort mig när jag frågar om du vet vad det innehåller. Du förälder som tycker jag bara är dryg och onödig som inte låter din unge själv komma in och köpa spel märkta 18 år. Du som tycker att det är jag som är problemet som tvingar dig att komma in i butiken för att din unge ska kunna få köpa det spel den vill ha. Har du inget intresse av vad ditt barn kommer komma i kontakt med i det spel hen vill köpa?
Jag vill också ifrågasätta dig, du förälder som köper spel åt dina barn ”för hen spelar det ju hos kompisar ändå”. För det första finner jag det intressant att det oftast låter som om denna typ av förälder inte är ute efter att övertala mig (som från första början aldrig bad om en förklaring) utan snarare sig själv. Det andra jag finner intressant är i detta resonemang lägger denne förälder över ansvaret på vad barnet spelar för spel på en annan vuxen. Som om det egna beslutet inte skulle spela någon roll.
Då jag själv inte är förälder är det givetvis enkelt att sitta och tycka. Jag får själv inte hantera tjatet och gnället och bråket och skriken som emellanåt är resultatet av att barnen inte får det spel de vill ha. Det kanske är lättare att bara ge med sig? Men det är egentligen inte vardagssituationen jag vill peka ut som det stora problemet, utan den attityd som finns hos en del föräldrar. Oviljan att förstå vad deras barn kommer ta del av i spelen.
Jag vill klargöra att jag inte skriver under på teorin att våldsamma spel kommer fostra massmördare och våldtäktsmän. Inte alls. När rubrikerna i tidningarna kopplade samman Anders Behring Breivik med Call of Duty och World of Warcraft de där chockartade julidagarna 2011 var det en bitter insikt att det fortfarande var stoff för tidningarna att en människa som begått brott spelat tevespel. Däremot tycker jag att det är en självklarhet att vi måste välja när i uppväxten våra barn ska utsättas för vissa element. Som vuxen vet en att världen emellanåt är en avskyvärd och smutsig plats, men är det verkligen något vi behöver låta sjuåringar ta del av?
Jag förstår inte heller varför en del föräldrar inte är mer involverade i vilken typ av spel barnen spelar och vad för bild spelen ger kring kultur, politik och genus (bland annat).
Våld har blivit vardagsmat, medan sex fortfarande är kontroversiellt. Ibland tycks det som att det stryks över med att övervåldet är så tydligt att man förstår att det är på låtsats. Då gör det inget om man kan knulla horor och sådär. För den världen finns ju inte på riktigt.
Som förälder så kan jag säga att jag håller med dig. Ser varje dag föräldrar till mina barns vänner som beter sig på det dåliga sätt du beskriver. Jag blir också irriterad, men numera försöker jag snarare informera än att övertala dem aktivt att ta mer ansvar. Vi föräldrar är konstiga på det sättet. Vi hatar när andra säger till oss hur vi ska uppfostra våra barn, och allra mest blir föräldrar arga ifall en person som inte har barn försöker ge en information. En tuff nöt att knäcka mao som involverar känslor så väl som bortförklaringar för att få vara lite lata föräldrar.
Åsm text!
Jag glömmer aldrig ett samtal 2004 som jag tvingades ha med min mammas kusin och hennes man vid middagsbordet.
Min mor hade bjudit in sin släkten på kalas och i sedervanlig ordning så skulle jag plocka fram lite lämpliga spel för den ovannämnda kusinens minsta pojk att spela. Han var då kanske runt 10-11 år.
Även om jag alltid ogillade att han pillade på mina spel och jag ofta gömde de senaste och dyraste maskinerna/spelen/tillbehör så var det inte mer än rätt han att fick spela lite, då det var hos just hans familj som jag för första gången som 7-8 åring fick susa förbi mellan gröna palmer i Green Hill Zone, en upplevelse som gjorde att jag som liten valde Mega Drive före SNES och formade mig en hel del.
Hur som helst, något var annorlunda på detta kalaset, Pojkens pappa frågar om hans pojk får spela lite,
– javisst svarar jag och undrar om han vill spela något Mario eller Kirby eller liknande.
– Nä säger pappan, min son undrar om du har det där nya GTA: San Andreas, han har tjatat om det hemma i några veckor nu, och han hoppades på att du skulle ha det så han fick prova det.
Så jag plockade fram San Andreas på pappans förfrågan och jag och pappan gick ut till borden där övriga släktingar satt.
Där säger Pappan och Mamman båda två att det var bra att jag hade köpt San andreas så pojken fick testa det. De hade nämligen tänkt köpa detta i julklapp, eftersom pojken längtat så mycket efter det.
Jag kunde då inte låta bli att lite försiktigt fråga om de visste vad GTA var för något typ av spel. Nej blev svaret, men de antog att det var ett bilspel.
Så jag förklarade djupgående och ganska grafiskt hur olämpligt detta spelets innehåll vad för yngre personer, och fick som svar ett dalande ”Jaha” från mamman och ett ”okej” med en axelryckning från pappan. Sen så var det inget mer med det.
Hur det blev med San Andreas som julklapp vet jag inte.
Men pojken fick senare diagnosen ADHD och har haft en ganska jobbig uppväxt, rymt hemifrån under dagar vid flera tillfällen.
Nu tror jag nog att diagnosen nog fastställts oavsett om han spelat våldsamma spel eller inte, och han har nog aldrig varit mer våldsam än någon annan. Men vanliga symptomer för ADHD är känslomässig instabilitet och problem med att tolka sinnesintryck och jag kan tänka mig att det skulle kunna påverka lite mer.
Oavsett så är det ju inte lämpligt att den 10-11 åring spelar sådana våldsamma spel.
Bra text, och bra debut i Svamppod Sandra.