Nej, jag är inte så cool som jag tror att jag är. Jag vill, och tycker att jag är mycket coolare farsa än jag egentligen är. I alla fall om man ser genom barnens ögon. För dem så är jag bara i vägen och är inne på ett territorium som de själva anser att de kan bäst. När jag uttrycker min åsikt så kan de sucka ljudligt och nästan nedvärderande. Det känns nästan som om det är de som klappar på mitt huvud istället för att det är jag. I barnens huvud så är det de som är experterna och vi föräldrar är de ovetande som uttrycker sig dumt och genant framför deras kompisar. Allt är alltså i sin ordning. Allt är precis som det var när jag också var barn. Mina föräldrar fattade ju ingenting.
När jag var yngre så ville älskade jag ibland att min far spelade samma spel som mig ibland. Samtidigt så kunde det vara väldigt pinsamt om han försökte sig på att prata mer djupgående. Ändå ville jag ibland att han skulle kunna det. Det är en sorts ambivalens där man inte vill ha kakan, men samtidigt äta kakan. Att man säger att kakan är en lögn, fastän man vet att den existerar.
Egentligen spelar det ingen roll om jag är en cool farsa. Jag gör det jag måste och det som jag anser vara rätt. Att mina barn tycker jag är bäst och att de gillar det jag gillar är bara en bonus. De får säga emot mig, för jag kan rätta dem. Däremot så kommer det ibland en liten kompis till mina barn och påstår att jag har fel. Det känns mina vänner. Istället för att ta ungen i nackskinnet och hänga hen över balkongräcket som i valfri gangsterfilm så påminner jag mig om att barnen i alla fall tror på mig. I alla fall i de flesta fall. Om inte annat så vet jag själv att jag är en cool förälder. Jag vet att de andra barnen ibland önskar att deras föräldrar också kunde visa lite intresse i deras hobby. Jag har mina barns hobby som min egen hobby, men jag vet att innerst inne så är jag en cool farsa oavsett hobby och oavsett vad de säger.
Så länge som spelen inte kommer i vägen så kan det vara en bra förbindelse mellan oss och utomstående kan titta på och förundras. Jag har sett mina barns kompisar och deras tefatsögon så fort de ser vår spelsamling. Jag vet att mina barn ler utan att jag ser det och ändå känner att deras far ändå är rätt så cool.
Att vi inte kunde prata om spelen och annat som du och dina syskon var experter på, va att ni spelade fel spel.Så enkelt kan livet vara ibland. 😉
Att vi inte kunde prata om spelen och annat som du och dina syskon var experter på, va att ni spelade fel spel.Så enkelt kan livet vara ibland. 😉
Det min far försöker säga i kommentarsfältet är att han var för gammal för att klara spela de coola spelen som krävde mer än en kontroll med ett styrkors och två knappar. XD
Hahaha, helt underbar text. Jag som bara skulle förbi och ta en titt på skribenterna på Junior-sektionen och så såg jag din rubrik. Jag känner igen mig precis, och har precis börjat märka det med mitt ena barn som nyligen fyllt fem.
Även om han trivs med att kunna spela spelen med mig, så är det inte helt okej när jag lägger mig i hans och hans vänners spelande.
🙁
Men vatusan, visst går det att hitta situationer där man verkligen kan vara cool. Jag minns t ex när han sitter och spelar Trials Evolution med kusinen, och de helt enkelt inte klarar att ta sig förbi en viss bana.
Då kommer stålfarsan in i rummet (fylld av testoseron…) och klarar det på ett försök. Lite väl macho enligt min mening, men samtidigt ett av de få tillfällena där jag känner mig ”cool” i den bemärkelse jag uppfattar det som att du pekar på i texten.
Hursomhelst, härlig läsning!
Det min far försöker säga i kommentarsfältet är att han var för gammal för att klara spela de coola spelen som krävde mer än en kontroll med ett styrkors och två knappar. XD
Hahaha, helt underbar text. Jag som bara skulle förbi och ta en titt på skribenterna på Junior-sektionen och så såg jag din rubrik. Jag känner igen mig precis, och har precis börjat märka det med mitt ena barn som nyligen fyllt fem.
Även om han trivs med att kunna spela spelen med mig, så är det inte helt okej när jag lägger mig i hans och hans vänners spelande.
🙁
Men vatusan, visst går det att hitta situationer där man verkligen kan vara cool. Jag minns t ex när han sitter och spelar Trials Evolution med kusinen, och de helt enkelt inte klarar att ta sig förbi en viss bana.
Då kommer stålfarsan in i rummet (fylld av testoseron…) och klarar det på ett försök. Lite väl macho enligt min mening, men samtidigt ett av de få tillfällena där jag känner mig ”cool” i den bemärkelse jag uppfattar det som att du pekar på i texten.
Hursomhelst, härlig läsning!