Under en period i mitt liv arbetade jag som springflicka åt en auktionsfirma. Mitt jobb gick helt enkelt ut på att hämta ett föremål, hålla upp det inför en hungrande publik, för att sedan ta betalt av den som gått segrande ur striden. Jag har lyft tavlor, plafonder, kristallglas och mattor. Öppnat oräkneliga dörrar till skåp för att visa upp patinan på insidan. Tagit betalt av uppköpare som räknat upp summan ur tjocka buntar av femhundralappar.

Gränsen för vad som är antikt är flytande. En del håller hårt på den traditionella gränsen på 100 år, medan prylar från både 50-, 60- och 70-talet för många kan ses som halvantika, eller åtminstone objekt med ett visst samlarvärde.

Det finns onekligen en stor marknad för den som är sugen på att starta eller bygga ut en befintlig samling
Även om det kommer dröja bra många år innan spel kan anses vara antika finns det onekligen en stor marknad för den som är sugen på att starta eller bygga ut en befintlig samling. Skicket är givetvis varierande, men det finns de som redan från början förstod att det inte är en dum idé att köpa två exemplar av eftertraktade spel. Ett att själv njuta av, ett att lägga upp på vinden. De där riktigt eftertraktade titlarna dyker upp emellanåt på eBay och liknande sidor. Och vem vet, kanske är det i den digitala formen försäljningen kommer fortsätta ske också i framtiden.

Men jag vill måla upp en bild för dig. Året är 2050. Efter mycket planerande har du, numera runt sjuttio år gammal, klivit in i den lite unket doftande auktionshallen. Över axeln har du en gammal ryggsäck med en termos kaffe och ett par mackor som du förberett hemma, innan du via framtidens kollektivtrafik tog dig till lokalen.

Det är en halvtimme kvar tills auktionen startar och golvet är öppet för alla som vill syna de objekt som ligger uppe för dagens utrop. Runt montrarna trängs folk, många i samma ålder som du, för en chans att se rariteterna. Dagens huvudobjekt är placerat i en monter allra längst fram vid auktionsförrättarens skrivbord, under strikt uppsyn av assistenterna. Ett fortfarande inplastat exemplar av ”Knack” från releasen av Playstation 4.

Ett mummel går genom publiken när objektnumret ropas upp och bekanta scener från spelets intro rullar över de lövtunna skärmarna vid varje plats. Givetvis har budgivningen pågått digitalt ett par veckor, startbudet ligger långt över vad du ens skulle kunna drömma att betala. Men det är fint att bara sitta i bänkraderna och fantisera lite. Även om du spelade det många, många timmar som ung och givetvis inte längre äger ett Playstation 4, som ju kräver både gamla teveapparater och strömförsörjning via sladdar in i väggen, skulle det sitta fint att kunna ställa in det i glasskåpet i vardagsrummet. Bara för att titta på ibland.

Vad vet jag, år 2050 kanske världen är så förändrad att gammalt inte riktigt längre spelar någon roll. Vi kanske inte längre kommer värdesätta de sedan länge passerade spelen. Men precis som du drömmer där bland bänkarna med en kopp termoskaffe och gurksmörgås vill jag drömma om just den här dagen. Jag ser fram emot att en dag få veta vad som blev spelvärldens motsvarighet till kobratelefonen, vad som blev kvarlevan från mitt 2010-tal.

Vad tror du?